Recension - Blu-ray/DVD

Lördagen den 13 juli 1985 satt den då 12-årige Fredrik inomhus hela dagen och tittade på TV. Jag vill minnas att vädret var helt OK, men det var ändå TV:n som lockade både mig och mina föräldrar mest den dagen. Anledningen var Live Aid, en massiv direktsänd konsert från Wembley Stadium i London OCH John F. Kennedy Stadium i Philadelphia. Innan sändningen började var jag, om minnet inte sviker mig helt, mest taggad på att se David Bowie och Bryan Adams men under sändningens gång vidgades mina vyer markant. Jag menar, vi fick se The Who, Led Zeppelin, Judas Priest och inte minst Queen. Herre jävlar, Queen. Vilket framträdande! Så förbannat tight och proffsigt ut i fingerspetsarna!

Nu, 34 år senare(!) ser jag just Queens framträdande igen. Eller ja, det är det ju inte egentligen. Vad jag ser framför ögonen är ett imponerande återskapande av detta klassiska framträdande, som både inleder och avslutar ”Bohemian Rhapsody”, spelfilmen om Freddie Mercury och Queen.

Det här är lite jobbigt. Det är ingen hemlighet att biopics av den här typen tar sig lite konstnärliga friheter, men när de gör det med en så väldokumenterad berättelse och man blir matad med uppenbara felaktigheter och lögner försvinner en stor del av tjusningen. Det fanns stunder jag blev riktigt förbannad och började snickra på rejäla sågningar av filmen i mitt huvud. Jag blev bland annat provocerad av att filmen målade ut Freddie som den ende personen i bandet som ställde till med problem, medan Brian och Roger (som av en händelse producerar filmen och agerat konsulter under hela inspelningen) utmålas som riktiga helgon som gör allt rätt och låter bli festandet för att istället umgås med fru och barn. Jag köper det inte! Det, och flera andra saker som helt enkelt inte är sant stör mig.

Men. Rami Malek är väldigt, väldigt bra som Freddie Mercury. Oscarvinsten var kanske lite att ta i, men han gör ett mycket fint jobb. Det som lyfter filmen är, föga oväntat, musiken. Musiken! Det är svårt att sitta still när de drar igång sin fantastiska repertoar, och jag hade gärna sett fler scener där de framför sin musik i helhet, inte bara klipp av låtar.

Den absoluta höjdpunkten är ändå Live Aid-framträdandet. Filmskaparna har gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa denna konsert, och man kan utan större problem hitta klipp på YouTube där man jämför filmen med den verkliga konserten för att se likheterna. Har ni inte redan gjort det, så kolla upp det direkt. Och för guds skull titta på det riktiga framträdandet också!

Det blir, problemen med sanningshalten till trots, en fyra i betyg. Inte en stark sådan, men ändå en fyra.

Fredrik Liljegren, chefredaktör