Recension - Bio

Vi befinner oss i Disney-Marvel-världen efter ”the snap” (”Infinity War”) och dess upplösning (”Endgame”). Detta förklaras inledningsvis galant av Betty Brants sköna skol-intern-tv. Övriga superhjältar är otillgängliga, vilket gör att radarparet Nick Fury och Maria Hill rekryterar nätkryparen Spider-Man och nykomlingen Mysterio. De fyra elementens destruktiva monster måste liksom stoppas.

Ensemblen är stark som en björn. Rolige Happy Hogan (Jon Favreau) är praktiskt taget filmseriens maskot. Marisa Tomei är ett lyckat ankare som kärleksfulla faster May. Jake Gyllenhaal gör ett minnesvärt performance som Mysterio, vars 416-bakgrund är högst intressant och genomtänkt på detaljnivå. Tom Holland är fortfarande perfekt casting som tonårige Peter Parker/Spider-Man, som denna gång hoppas kunna uppvakta snärtiga MJ (Zendaya) under gängets (ska det visa sig) livsfarliga skolresa. 

Omvärlden undrar: Ska kvartersspindeln från Queens bli den nye Iron Man? Parker känner pressen och slits mellan ansvarskänslor som hjälte och behovet av att få leva (åtminstone glimtar av) sitt privatliv. Arvet efter Tony Stark spökar dessutom i form av ett par übermäktiga hightechbrillor. Spider-Mans moraliska kompass, och hans naiva sida, kommer tacksamt fram i denna berättelse.

Uppföljaren mår bra av det europeiska miljöombytet. Actionkvoten är tillfredsställande och spindelakrobatisk. Charmen, humorn och man-bryr-sig-faktorn från ”Homecoming” finns kvar, vilket vittnar om att Jon Watts måste fortsätta regissera ”Spider-Man”-rullar ett bra tag framöver. Faktum är att ”Spider-Man: Far from Home” har mer känsla än ”Avengers: Endgame” och är på rätt kurs när det vankas fas 4 i MCU. Jag är (som ni förstår) mycket nöjd.

Viktigt: Missa inte bonusscenerna mitt i och efter eftertexterna. Länge sedan de var av den här chockerande magnituden! 

Johan Karlsson