Recension - Bio

När planerna på en fristående solo-Joker-rulle först blev kända tänkte Tellusfilms recensent att en sådan berättelse verkade totalt onödig. Han hade fel. Så fel. Det, om något, är uppenbart - två biobesök senare.

Trots otaliga minnesvärda tolkningar, från festliga Jack Nicholson (i Burtons "Batman") till störda Heath Ledger (i Nolans "Dark Knight"), så har ingen skådespelare fått äran att gestalta Jokerns bakgrundshistoria på djupet - förrän nu. Joaquin Phoenix är som klippt och skuren som mentalsjuk wanna-be-komiker/uthyrningspajas som får lite väl många örfilar av livet.

Skådespeleriet från den hyllade huvudrollsinnehavaren är avancerat. I varje liten detalj, från oroväckande knäarbete till maniskt skratt. Och galenskapsdansen. Den får vi inte glömma. Den här Jokern blev till när det sopiga, kalla kapitalistsamhället svek honom. Det är det som är så otäckt.

Robert De Niro är klockren som klämkäckt tillrättalagd talkshowvärd, som skrattar på clownens bekostnad. Zazie Beetz är bra som godhjärtad granne och Frances Conroy ännu bättre som Jokerns morsa. Just lilla mamma hade förtjänat fler scener i storyn.

Dvärgen. Scenen med dvärgen glömmer man aldrig. Och den belönande talkshowfinalen. Sedan är det begåvat att vissa grejer i intrigen öppnar upp för olika tolkningar. När ni ser filmen kommer ni fatta.

Vidare älskar jag Cesar Romero-looken på Jokern, och att den snyggt iscensatta berättelsen tar tid på sig i ganska långsamma (men njutbara) scener. Det här är ett välskrivet och otäckt drama som nog gör sig bäst som fristående galenskap, utan onödiga uppföljare. 

Kan ni bara förlika er med faktumet att Jokerns motpol Batman är frånvarande så är det här rena dynamiten. DC imponerar med denna intelligenta insats.

Johan Karlsson

Andra recensioner