Recension - Blu-ray/DVD

Med Breaking the Waves påbörjade Lars von Trier, inte bara första delen i sin "Guldhjärta-trilogi" utan också ett nytt sätt att berätta en historia på film. Med skakig handkamera tog han hela världen med storm och man kunde till och med se spår av det i vissa Hollywood-filmer. I sin nästa film Idioterna gick han ännu längre och fotade allt på video under de ökända Dogme 95-reglerna. Nu när tredje och avlutande delen är här så har han lagt sig någonstans mittemmellan. Problemet är bara att Dancer in the Dark inte är särskilt bra och även om jag inte någon större beundrare av von Trier så är detta sämre än de annars mediokra melodramer han brukar göra.

Den självuppoffrande kvinnan denna gång är Selma (Björk), en tjeckisk immigrant i USA som desperat försöker få ihop tillräckligt med pengar för att hennes sons syn ska räddas av en operation. Hon lider själv av samma åkomma och vet att hon vilken dag som helst kommer bli blind. Även om detta kan tyckas vara tillräckligt med problem så blir det värre när hennes hyresväd Bill (David Morse) stjäler hennes pengar och anklagar henne för att ha stulit hans. Snart är Bill mördad och Selma står anklagad för mord.

Lars von Trier verkar ha kommit bort sig helt och hållet denna gång då nyanserna som han faktiskt tidigare besuttit är totalt bortblåsta. Handlingen är densamma som Breaking the Waves, det är bara intrigen som är annorlunda och det är i mina ögon helt oacceptabelt. Att han sedan ursäktat det med att döpa om hans senaste tre filmer till Guldhjärta (efter en bok hans läst som barn) för att man inte ska klanka ner alltför mycket på honom är ännu värre.

Jag ska erkänna att när jag först fick höra om projektet förra våren så var det med stor spänning jag såg fram emot premiären. Att en galen dansk gör musikal med Björk, Catherine Deneuve och Peter Stormare låter ju minst sagt inbjudande. Men när man sedan ser att resultatet blir ett misch-masch av olika kontraster så blir besvikelsen väldigt stor. Trier verkar ha bestämt sig för att göra allt i motsats till en traditionell musikal. Musiken passar absolut inte, de omtalade 100 kamerorna gör allt annat än nytta och dansen är knappast riktad till oss i publiken (eller passar musiken för den delen) utan den har man helst velat gömma. Endast en av de knappt tio musikalnumrena klarar sig rätt bra och det är den på tåget där Peter Stormare tyvärr inte kan sjunga för fem öre (konstigt nog sjöng han bra i The Million Dollar Hotel tidigare i år).

Det som blir räddningen är Björks storartade rollinsats och alla som tvekade till priset i Cannes kan lugna sig. Hon är faktiskt skitbra om man ska ta till ett starkt ord. De andra skådespelarna gör också väldigt bra ifrån sig men tyvärr är det bara Morse (förutom Björk) som fått något att bita i. Alla de andra hamnar långt i filmens periferi, dock är det alltid kul att se Udo Kier även om rollen bara har ett fåtal repliker.

Till nästa film skulle jag vilja se att Trier överlåter mansuet till någon annan och går tillbaka till ett något lugnare kameraarbete. För det råder inga tvivel om att han har bra hand med sina skådespelare och ibland kan även Dancer in the Dark snudda vid det mästerliga, synd bara att det är mer undantag än regel.

Andreas Olofsson