Recension - Blu-ray/DVD

Minns ni Jerry Maguire? Klart ni gör! Kortrecensionen av Cameron Crowes nya film skulle kunna lyda ungefär: "Lika bra, fast bättre". Det betyder att man även här får sig till livs en skröna som förvisso inte behandlar världsomstörtande händelser men som konstant engagerar, roar och glädjer en.

William Miller får till sin överraskning en dag veta anledningen till att han ser mycket yngre ut än sina klasskamrater. Hans mor, som är lärarinna och spelas av Frances McDormand, avslöjar att han har fått hoppa över inte bara en utan två klasser och bara är elva år. Elaine Miller, som uppfostrar sina två barn ensam, har en hel del ganska bestämda åsikter. Förutom att vissa år i skolan mest är utfyllnad hävdar hon med lärarinnans bestämda pondus att rock 'n' roll endast är till för att hylla droger och promiskuöst sex. Hennes dotter tröttnar på reglerna och förmaningarna och flyr familjen, kvarlämnandes en väska med rockskivor till sin lillebror. "De kommer göra dig fri" viskar hon till honom innan hon åker iväg för att bli flygvärdinna.

Lille William, ensam kvar, börjar lyssna på skivorna, och skriva om dem. Han är begåvad och får också moderns motvilliga stöd i sina reporter-ambitioner. Hon skjutsar honom till en Black Sabbath-konsert och ropar "Don't take drugs!" efter honom, till de omgivande ungdomarnas glada hånskratt. Innan kvällen är till ända har han dock gjort sig vän med bandet Stillwater och är strax på turné med dem, på uppdrag av Rolling Stone magazine. Han lär också känna bandets Band Aids, en grupp tjejer som är snara att påpeka att de inte är groupies, utan hyllar ett särskilt band och går inte hela vägen ens med dem.

William har det inte lätt som rockkritiker; han ser ut som den naive femtonåring han är, är inte det minsta cool, men brinner för musiken. Hans mentor blir legendariske journalisten Lester Bangs, som försöker lotsa honom genom den hårda värld han hamnat i, med goda råd och brutala sanningar. William försöker förgäves få en intervju med bandets karismatiske gitarrist och blir alltmer förälskad i Band Aid-tjejen Penny Lane, alltmedan bandet grälar, super, nästan splittras och emellanåt spelar fantastisk musik.

Man måste inte alls älska gammal skön rockmusik för att älska den här filmen men det skadar definitivt inte. Gamla klassiker och nyskrivna låtar, tolkade av Stillwater och skrivna av bland andra regissören själv, förgyller en redan jättebra film. Rock 'n' roll på 70-talet kanske riskerar att bli "an industry of cool" som Lester Bangs säger, men här får man bevis på bevis att hoppet inte är ute.

Temat, förutom rock och krångliga relationer, är journalistens roll. Var ska hans lojalitet ligga, när alla ställer olika krav på honom? Ska han arbeta på att ställa bandet i bästa dager, eller ge tidningen precis vad de vill ha, eller ska han helt enkelt bara vara ärlig? Det låter enkelt, men blir krångligare när alla verkar vara ens vänner och man inte vill såra någon. Penny Lane menar att han är för snäll för jobbet, men måste man verkligen vara en kall cyniker för att vara en bra journalist?

Almost Famous är en oemotståndlig film, inte bara genom sitt charmiga manus, baserat på Crowes egna erfarenheter, utan genom att dialog och skådespelare får en att tro på det hela. Unga Patrick Fugit och Kate Hudson övertygar utan att till synes anstränga sig det minsta, och France McDormand är ju bara för bra som den välmenande men jobbiga mamman. En skön äkthet, som i ärlighetens namn, amerikanerna närmast har patent på fyller hela filmen. Man blir berörd utan att få den där kräkreflexen som direkt avslöjar slipprig, beräknande känslosamhet på film. Filmen lever och får en själv att leva upp lite. Se den.

Anders Lindahl