Recension - Blu-ray/DVD

Fright Night är en av de absolut coolaste vampyrfilmerna genom tiderna. Händelserna spelar sig i en modern, urban miljö, där tonårskillen Charley är övertygad om att hans nya granne är de facto en levande död, en blodsugande vampyr. Som om någon skulle ta honom på allvar!

I sanning är filmen såväl spännande som rolig. Man hoppar till mer än en gång och man kan med gott mod skratta sig i bitar inför rätt dråpliga händelser. Specialeffekterna skäms inte i jämförelse med nyare filmer och skådespelarna gör alla mycket bra roller. Roligast är Chris Sarandon som en rätt ruggig vampyr och gamle Roddy McDowall (RIP) som den skraje vampyrjägaren. Stephen Geoffreys spelar Charleys kompis. En rätt galen sådan. Hur kul som helst.

Man kan fundera på hur vampyrfilmerna utvecklats från Max Schreks tid då Nosferatu spökade omkring i periferin. Därefter, flera år senare blev Christopher Lee en favoritvampyr i många filmer. Blodsugarrullarna avlöste varandra på sedvanliga sätt till John Badham skrämde skitet ur oss 1979 med filmen ”Dracula”, löst baserat på Bram Stokers magnifika roman. Frank Langella presenterades som en charmig och mycket våldsam vampyr och i och med honom skapades en övergång till mera ”våldsamma” föreställningar, men också mera humoristiska sådana. Vi fick snart se ”Oskyldigt Blod”, ”En Vampyr i Brooklyn” och ”Fright Night”. Blodsugning var ej längre så allvarligt. Vissa försök till allvarligare vampyrfilmer har gjorts, bl.a. at Coppola, men dessa har floppat såväl kommersiellt som bland kritikerna. Och så finns det naturligtvis en massa vampyrrulla som inte nämns här, men som gott kan glömmas.

Sarandons Jerry Dandridge, your friendly neighbourhood vampire, är inte helelak om man vill se moraliska funderingar i filmen. Han ser att Charleys kompis blir mobbad och erbjuder honom makt och rättgörelse genom odödlighet. Litet tveksamt att motta gåvan, men i dagens läge visare det kanske i större perspektiv, att mobbning kan få allvarliga konsekvenser. Han erbjuder också Charley att få leva, något som de gamla goda gubbarna aldrig ens funderade på.

Tom Holland står för regin och hans arbete kan beskrivas som effektivt men ingalunda nyskapande. Här, och i hans film ”The House”, är han dock i sitt riktiga element och lyckas roa och skrämma oss mycket lyckat. Musiken är välvald, ljudet litet grötigt, men i gengäld är bilden överraskande skarp.

Så jag citerar Jerry Dandridge med orden: Welcome to Fright Nignt… for real”! Och jag menar det. Kanonfilm!

Jan Ahlgren