Recension - Blu-ray/DVD

"Jeepers creepers, where’d you get those peepers?
Jeepers, creepers, where’d you get those eyes?…"

Runt denna sång som skrevs redan 1938 för en annan film och som spelats in 250 gånger av olika artister bygger regissören Salva (Powder, 1995) denna chockrysare som tagit tid på sig att komma hit. Men bättre sent än aldrig och visst var den värd väntan. För denna skräckfilm med fantasy- inslag (man tänker på Clive Barker här och där) har scener som är bland det ruggigaste och mest obehagliga undertecknad skådat sedan, ja Motorsågsmassakerns dagar. Ordet kult står skrivet över hela filmen och det har nog åtminstone lite att göra med bolaget som står bakom den och den exekutiva producenten: American Zoetrope och Francis Coppola. Även om storyn och själva filmen i sig är ganska enkel, så märks en hög ambitionsnivå, en vilja att skapa något annorlunda, något fräscht, att hitta tillbaka till lite basics. Att försöka skrämma skiten ur publiken och det har man lyckats med- åtminstone bitvis.

Eftersom jag varit med ett tag och sett mer skräckisar än jag kan minnas (och ibland mer än jag vill minnas…) så blir man ju lite blasé och det var länge sedan jag blev riktigt rädd och lyrisk över en skräckfilm. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att få se en film som kan orsaka samma effekt hos mig som när jag första gången såg dessa klassiker; Alien, Alla helgons blodiga natt, The Shining, Evil Dead 1+II, George Romero’s Dead- trilogi och Motorsågsmassakern. För att nämna några av de främsta i genren.
Än så länge har jag inte drabbats på samma sätt och även om jag innerst inne vet att det aldrig kommer att hända igen eftersom det har med ålder och erfarenhet att göra, så hoppas jag fortfarande då skräckfilmer har varit, är och alltid kommer att vara en favoritgenre. Scream (1996) lyckades bitvis och första gången jag såg Blair witch project i en liten salong på ett filmbolag innan hypen hade satt igång, kändes det nära och jag stapplade ut i solskenet och hade mardrömmar i flera dygn (men så är jag extremt mörkrädd också…).

Jeepers Creepers är en skräckfilm som i sina bästa stunder fick mig upp i brygga. Mycket beror nog det på att filmen är ganska fjärran från de senast 5-6 årens Scream- postskräckisar med knivhuggande, ironiska mördare. Och att den har mer gemensamt med de mörka, karga och obehagliga rysare som levererades av skräckfilmens svar på 70-talets amerikanska frälsare( Coppola, Spielberg, Lucas och Scorsese)- nämligen Wes Craven, John Carpenter, George A. Romero, Tobe Hooper och Sam Raimi.


Inledningen i Victor Salvas film är helt makalös, snudd på sensationellt klockren med en mörk och krypande stämning som byggs upp ganska snabbt.

Trish och Darry (utmärkt spelade av Gina Philips och Justin Long), två syskon farandes i bil genom amerikanska landskapet på väg hem till sommarledighet från college. Efter att nästan ha körts av vägen av en galning i rostig truck (inte lite Spielbergs Duellen där inte!) så passerar de en gård där de blir vittne till något märkligt. Ur samma truck som höll på att mosa dem lastar en man ur något som liknar kroppar inlindade i säckar och kastar ner dessa i ett slags avloppsrör ner i jorden. Men de blir upptäckta och jagas iväg av trucken, men efter övertalning av Darry går Trish med att åka tillbaka. "Men jag kliver inte ur bilen!", påtalar hon skarpt. Darry ska bara titta, säger han. Hmm, tror ni att de håller vad de säger? Knappast va, för då skulle det inte bli någon film.


Och det är i denna passage som filmen är mest sårbar, då den oundvikligen hamnar i det där "-fan-va-dumt-måste-det-vara-så-i-varje-skräckfilm?-" dilemmat. För trots att Trish säger "Darry, du vet i skräckfilmer när någon precis ska göra något korkat och hela publiken suckar? Det här är ett sånt tillfälle…" så är det onekligen en sekvens som är vital för resten av filmen. För hade inte resten varit så spännande och skrämmande, så kunde den ha sabbats där vid röret. När Darry började kliva ner i röret för att kolla om han såg något så utbrast min tjej i soffan, "nej, där dog filmen, nu blev den dålig!" Men sen satt hon kvar fastklistrad i soffan…


Men Jeepers creepers är tyvärr inte helt fläckfri. Den har sina små svackor och tappar på slutet då mördaren/monstret liksom kliver fram i ljuset och illusionen bryts något. (Och efter att ha sett David Lynch’s nya Mulholland drive, som inte direkt kan kallas skräckfilm, men som ändå håller en i ett järngrepp i två och en halvtimma, bleknar den ytterligare en aning…).

Dock blir slutintrycket ändå av det mer imponerande slaget. Mörk, originell, skarp, effektiv och jäkligt gastkramande skräckis som precis som de bästa i genren också är oförutsägbar och obehaglig på gränsen till sjuk.

Bara att gratulera vänner av skräckfilmer!

Göran Skoglund