Recension - Blu-ray/DVD

Jag har sett Robin Williams på scen. Live, alltså. Och jag kan lova dig, ärade läsare, att jag höll på att krevera i många små bitar av skratt då, i början av 80-talet, då han inte ännu var ett stort namn i nöjesindustrin. Han var fräck i överkant, helt och hållet hög som ett hus och verbal så en fjärdedel skulle ha varit nog. Hans vitsar slog hårt mot allt och alla och hans fantastiska publikkontakt har jag aldrig efteråt sett hos någon annan scenartist.

Robin Williams började sin karriär som ståuppare och med en egen Tv-serie ”Mork & Mindy”. Sedan gjorde han en uppskattad, allvarlig roll i ”The World According to Garp”. En annan fin rollprestation kom som rysk cirkusmusiker i ”Moscow on Hudson”. Dittills hade man gillat Williams, men sedan kom ”Good Morning Vietnam” och han blev något av en ikon för alla semantiska freaks och alla ordekvilibrister runtom vår jord. Han stärkte sin position genom att spela fint i ”Dead Poets Society” och ”Awakenings” men förvånade världen genom att spela Peter Pan i ”Hook”. Ett lågvattenmärke utan dess like.
Sedan har bra filmer varierats med sämre och 1998 släpade han hem en guldgubbe för en fantastisk prestation i ”Good Will Hunting”. Han skulle ha förtjänat flera innen denna film också, men bättre sent än aldrig. Nomineringar har han tre och det är inte illa.

Den senaste tiden har denna verbala galenpanna varit tämligen stillsam (med undantag av hans medverkan i talkshows där han konsekvent stjäl all uppmärksamhet) och gjort några snygga prestationer i ”What Dreams May Come” och ”Patch Adams”. Förra årets ”Jacob The Liar” var en flopp och ”The Bicentennial Man” är inte heller så fruktansvärt bra om man ser endast till det komiska.

Jag vill inte påstå att Williams skulle ha blivit dålig, nej, det är bara så att hans rollval är så långt ifrån den anarkistiska ståupparen som man bara kan komma. Williams ambitioner har förändrats och han vill nu vara mer än en rolig gubbe. Det är han i och för sig också, men i Bicentennial Man är han endast en skådespelare bland alla andra skådespelare och då filmen inte tillåter honom att spela ut hela sitt register, så kunde man gott ha valt en annan person att spela roboten som vill bli mänsklig. Änd¨har man en distinkt "Williamskänsla".

Det är självaste Isaac Asimov som skrivit berättelsen om den långlivade roboten. Man har blandat in även hans och Robert Silverbergs ”The Positronic Man” och låtit Nicholas Kazan pussla ihop ett manus. Något som han lyckats med över förväntan, men inte hela vägen. Kazan och regissören Chris Columbus har haft som avsikt att röra i sinnen mera än att berätta stilistiskt. Visst måste man erkänna att detta är en av de snyftigaste historierna i modern tid och man kan med gott samvete fakturera filmbolaget för överkonsumtionen av näsdukar. Decibelrika sväljanden och diskreta snörvlanden hörs, det kan jag lova.

Men det håller inte. Man kan inte basera en hel sci-fi film på att dels demonstrera framgångar i digitalteknik, dels försöka skaka fram en tår…eller fem. Trots att filmen är tämligen trogen förlagorna, så finner man, att man ser på en dramafilm och att den kunde egentligen vara placerad i vilken tid som helst. Som drama fungerar filmen utmärkt, men som sci-fi dåligt. Och inte är den rolig heller. Visst drar man åt smilbanden en och annan gång, men på något sätt vill skrattet fastna. Det finns för mycket allvar i komiken.

Det här är helt och hållet en Robin Williams film trots den tunga maskeringen. Han stöds av kunniga skådespelare, men Williams är själva primus motor. Som vanligt. Jag ser på hans agerande (trots den tunga maskeringen) och konstaterar att han är nog väldigt skicklig, men att hans kall ligger trots allt i komedi. Riktig asgarvskomedi.

Ljud och bild är utmärkta och James Horners musik sitter som den ska. Extra plus för Haydns klassiska inslag. Fotot är likaså snyggt, på sina ställen riktigt fint och specielleffektsmakarna kan inte belastas för dåliga arbetsinsatser. Det visuella är… visuellt!

I grund och botten har vi här en rörande berättelse om en strävan för mänsklighet och som sådan håller filmen hela vägen. Rekommenderas varmt för dramaälskare.

Jan Ahlgren

Andra recensioner