Recension - Blu-ray/DVD

Där Alien (ettan) var en renodlad skräckthriller är denna första uppföljare, Alien: Återkomsten, en adrenalinstinn actionfilm där skräckelementet finns i bakgrunden, agerar på samma obehagliga sätt, men spelar inte på den suggestiva stämningen som ettans regissör Ridley Scott lyckades framkalla.

I denna tvåa har man betalat regissören James Cameron en massa dollars för att göra alla tiders värsta rymdmonster levande igen. Och Cameron tar i så det sprutar om det. Antalet utomjordingar har ökats till flera hundratal + drottning. Ettans hjälte, Ripley, övertalas att besöka planeten där en av hennes besättningsmedlemmar i ettan lyckades påträffa ett ex av Alien. Numera är planeten koloniserad av människor och plötsligt försvinner kolonisatörernas meddelanden. Och kolonisatörerna. Vad kan ha hänt? Marinen skickas och Ripley agerar deras lätt pessimistiska rådgivare. Naturligtvis bryter all helvete lös och efter filmens första fjärdedel är den en ren krigsfilm i en kalt futuristisk miljö.

James Cameron, som är känd som en kunnig actionregissör (Terminator I, II, True Lies, Abyss, Titanic) levererar en massiv dos av sitt kunnande. Hans actionscener läman ingen oberörd och filmen flyter fram som en ångvält. Sällan hinner man hämta andan efter en hidös stund innan en annan levereras med ökad styrka. Cameron är en perfektionist som sällan lämnar luckor eller dubier i sina filmer. Även nu (1986) har han lyckats med att leverera en trovärdig berättelse trots elementens overklighet.

James Cameron är känd för att kräva en hel del av sina skådespelare och han är en regissör som aldrig släpper ett halvfärdigt verk ut till publiken. Han är en av detaljernas mästare. Då han ville ha filmsnuttar av den sjunkna ”Titanic” härom året, så nöjde han sig icke med endast modeller, utan seglade ner till vraket och tog några riktiga livesekvenser. Bara en sån sak! I Aliens har han bett det goda FX-teamet att inte slösa med detaljer och att skapa en trovärdig omgivning samt fantastiska effekter. Hmmm? Han lyckades inte hela vägen, tycker jag, men om det litet mera senare.

Att göra en uppföljare till Ridley Scotts ”Alien” och att få den att bli minst lika hemsk (i positiv mening) är minsann en utmaning. James Cameron, som dittills regisserat endast 3 filmer insåg snabbt att kopiering inte var att tänka på. Producenterna ville inte heller befatta sig med en kopia och Camerons uppgift var att skapa en actionskräckis i stället. Vid den tidpunkten, 1986, så fanns det dessutom ett skrikande behov av just actionpackade specialeffektsfilmer. Cameron visste också att han inte var filmbolagets första val som regissör och därmed gjorde han rätt i att anpassa sig. Och han gjorde det på ett hänförande sätt.



Som vanligt gör Sigourney Weaver en bra rolltolkning. Camerons favorit Michael Biehn likaså och härmed undrar jag varför han aldrig blev den nya, stora idolen från Hollywood. Han skulle förtjäna det mycket mera än någon Keanu Reeves eller Christian Slater. Bläää! Lance Henriksen, mannen med illa skulpterat ansikte, är med och småskurken som måste vara med i dylika filmen spelar av komikern Paul Reiser på ett alldeles ypperligt sätt. Och så finns ju en annan Cameron favorit med också, nämligen den utomordentligt duktige Bill Paxton. Hoppas han snart får en riktig utmaning. Det enda jag inte gillar är att man kände sig tvingade i att ha ett barn med i filmen. Av alla usla väljer man Carrie Henn (som aldrig gjort en enda roll efter denna…bra) och hon är endast irriterande.

Alien-effekterna är bra, ja, t.o.m. förbättrade i jämförelse med ettan. Specialeffekterna är genomgående hållbara än idag. I många fall även bättre än de datasimulationer som vi får se i nya filmer. Petiga åskådare (och underskrivne) kan påpeka att ”man ser visst att det där var en liten modell” eller något annat professionellt, men man måste beakta filmens ålder. Filmteknik är nästan lika snabbt åldrande som datateknik i synnerhet vad det gäller digitala effekter. Och ett dataår är bara 3 månader. Tänk på det, du!

Monstermamma och hennes slibbiga barn, är sanslöst snygga. Det kryper i kroppen då man ser dem röra sig eller kliva ner ur sina sovplatser i väggarna. Adrenalinet flyter, spänningen stiger, men det blir aldrig renodlad skräck om man har ettan som referens. Har man inte sett ettan, så är Aliens som fristående film även en bra skräckfilm med inslag av ironi och t.o.m. humor.
Nåja, sceneriet är skapat med stor ackuratess in i minsta detalj, farkosterna är snyggt modellerade och allt verkar frid och fröjd.
MEN som sagt! Där vissa effekter är fantastiska så är andra något slarviga. Man kan se tekniken bakom effekten och det drar ner FX-betyget en aning. Men bara litet.

Missförstå mig rätt: Aliens är en fröjd för ögat och örat, men vissa av oss är petigare än andra. Jag tror i alla fall att alla Alien-fantaster lämnar TV-soffan med ett brett leende på sina läppar. Det gjorde i alla fall FX-teamet på Oscar® galan då de släpade hem sina guldgubbar. Så sååå dåligt är det inte.

Hur som helst håller FX i filmen hög kvalité och överträffas endast av ljud- och bildupplevelsen som lätt får även en garvad fantast att fälla en eller annan lyckotår. Så är det, gott folk. Mörklägg rummet, sätt dig i filmfåtöljen, skruva upp ljudet och njut av upplevelsen. Följande dag finner du dig vräkt och bostadslös, men upplevelsen stannar kvar i dina sinnen. Filmen är en stor audiovisuell upplevelse och därmed basta.

Som en liten, men intressant trivialitet, så har Eders ödmjuke tjänare haft lyckan att få prova på en av de applikationerna som soldaterna bär sina kulsprutor på. Denna rustning är i själva verket en steadycam-ställning, men fungerar alltså alldeles utmärkt som ett mobilt vapenställ.

Jan Ahlgren