Black hawk down

  • Release (Bio): 2002-03-15
  • Release (Blu-ray/DVD): 2002-09-18

Recension - Blu-ray/DVD

Jag har en teori; man kan se visuelle trollkarlen Ridley Scotts nya film på två sätt (även i position som filmrecensent). 1) Du går in med öppna sinnen, låter bli att spänna dig och låter både hjärta, mage och hjärna vara påslagna. 2) Du leker Fredrik Sahlin eller Eva af Geijerstam eller någon annan högt respekterad filmkritiker och sitter med pennan och blocket i högsta hugg och är redo att ta isär och analysera sönder filmen ifråga. Med andra ord du har inte kul på jobbet. (Just for the record, jag gillar Fredrik Sahlin, tycker han är grymt kunnig och bra, inget snack om något annat).

Alltså; Är Ridley Scotts nya krigsfilm en krigshetsarfilm? En värvningsfilm för amerikanska elitsoldater? Är det så att gamle hjälten Scott, som ju ändå gjort Blade Runner och Alien, sjunkit så lågt och förvridit och dramatiserat händelserna i Mogadishu, Somalia, oktober 1993 för att anpassa det till en lyxförpackad Hollywood- action- krigsfilm? Gör frånvaron av somaliska ansikten och röster, av deras bild av kriget, att filmen nästan enbart gjorts för att höja eller upprätthålla moralen bland det amerikansk folket som fortfarande lever i en baksmälla efter 11:e september? Är det, för att använda sig av Filmkrönikans Fredrik Sahlins ordval, "barockt" att Ridley Scott menar att han bara velat skildra precis som det gick till under de 18 timmar som det misslyckade uppdraget höll på?

Allt detta är möjligt och kanske till och med sant. Och alla filmkritiker i detta land som ser som sin uppgift att se igenom den här typen av förföriska filmer, att försöka hitta den verkliga orsaken till att filmen gjorts, att peka på att det här är ingen bra film, den förvrider sanningen och är bara gjord för att underhålla, ja, de lär väl massakrera denna rulle. Så egentligen borde ju lilla ointellektuella jag härmed avsäga mig mitt jobb som "filmrecensent", för jag tänkte aldrig i de banorna.
Jag "såg" aldrig igenom filmen.
Jag levde mig in något enormt och kände att, shit, så här nära har jag inte varit ett krig på vita duken sedan Plutonen eller varför inte Apocalypse Now

Jag var med dessa Rangers och Delta Force soldater och kämpade bland gatorna och i husen i oroshärden Mogadishu i inbördeskrigets Somalia.

Eftersom Scott gör världens snyggaste filmer blir han ofta beskylld för att hans muskulösa bildspråk ofta är det enda bra, alltså en massa snygg yta men inget innehåll. Jag hävdar att det är just hans helt unika bildberättande, hans sätt att få varje ruta att vibrera av atmosfär, tyngd och nerv, som paradoxalt nog gör att hans filmer drabbar hårdare. Utan övriga jämförelser kan man använda sig av Coppolas Apocalypse Now och tänka hur han framställde Vietnamkriget i den filmen. Det är ju krig som opera, så magnifikt storslaget, hemskt och vackert på en och samma gång. Riktigt den känslan mäktar inte Scott med, men vackra filmer är inte bara yta och det visar inte minst hans filmer. Det är ju bara att kolla på Alien, Blade runner och, inte minst, Black rain som egentligen är en ganska ordinär polisfilm, men förmodligen en av de snyggaste rullar som gjorts.

Att, som många kritiker klagat på, somalierna bara figurerar som en stor, ond, ansiktslös massa som väller fram när amerikanarna tar mark i Mogadishu kan man visserligen ha synpunkter på. Och i Mark Bowdens bok, som filmen bygger på, har somalierna en betydligt mer framträdande och nyanserad roll. Men detta är ju en amerikansk film som skildrar amerikanska soldater och hur de upplevde detta mardrömslika dygn mot en otippat övermäktig fiende. Och om man på 2, 5 timmar ska skildra det som hände under dessa 18 timmar i hyfsat kronologisk ordning måste man göra avkall på vissa grejer. Och Scott har fokuserat på striden, soldaterna och det faktum att krig aldrig tar den riktning man planerat för.
Om man vill kan man istället se BHD som en skräckfilm. Inte bara för att filmen med allt blod och all sin realism om krigets helvete är ruggig som den värsta skräckfilmen, utan också för att amerikanarna här representerar godheten och ordning och reda. De stiger ner på en plats (en planet?) för att utföra ett tillsynes lätt uppdrag (Aliens, någon?) och så möter de på oväntat motstånd vilket förvandlar "a walk in the park" till en kamp på liv och död. Som Sam Shepard säger i filmen från sin position som överbefälhavare, "vi har stoppat ner handen i ett getingbo". Istället för att göra ett "in and out" jobb som skulle ta runt en timme, så blev det en fråga om överlevnad och att få med sig alla ut, oavsett om de var döda eller levande. Allt efter devisen "Ingen lämnas kvar".

Om du frågar mig, så är Black Hawk Down ett skakande och omtumlade verklighetsdokument om krig, mod, broderskap och meningslösheten i själva krigandet då det, som i det här fallet, inte ledde till något. Den är stundtals mycket jobbig att se på. Och det är också en film som känns deprimerande då den med knivskarp tydlighet visar på att krig alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Det är rundgång liksom. Och att man skulle vilja bli en Rangers eller Delta Force efter att ha sett BHD kan jag inte riktigt förstå… Men å andra sidan förstår jag inte heller hur man kan ställa upp i program som Fear factor heller...

Göran Skoglund

Kommentarer