Recension - Blu-ray/DVD
Ända sedan barnsben har jag älskat Bondfilmerna. Nu, fyrtio år efter premiären av den första Bondfilmen, kommer den tjugonde i installationen. Bara ett sådant jubileum väcker höga förväntningar. En stark medial exponering redan från filmens inspelning och en explosiv trailer, har spätt på dessa ytterligare.
Precis som sig bör, har superagenten James Bond i uppdrag att hindra en galning som hotar världen och på väg till att avväpna denne, träffar Bond en drös fagra damer, dricker några Vodka Martinis (skakade såklart) och använder diverse tekniska prylar som han spränger sönder ett antal fordon och byggnader med.
Denna gång har Bond blivit förrådd och blivit tillfångatagen i samband med ett misslyckat rutinuppdrag i Nordkorea. 14 månader senare, får MI6 och CIA reda på att Bond antagligen avslöjat konfidentiella uppgifter och tvingas lämna terroristen Zao (Yune) som varit inblandad i Bonds tillfångatagande mot Bond. Naturligtvis är dessa uppgifter felaktiga - Bond tror att en av Zaos kontakter ligger bakom dessa anklagelser och beger sig på en jakt på upprättelse. Och snart leder vägarna mot diamanthandlaren Gustav Graves (Stephens) ispalats på Island.
Kanske borde jag inte ha väntat mig att ribban skulle ligga så högt. Redan valet av regissör borde ha givit mig några varningstecken. Hur mycket jag än uppskattade ”Krigarens själ” (”Once Were Warriors”), var det trots allt åtta år sedan Tamahori gjorde den och det han uträttat sedan dess, har jag inte kunnat beskriva i särskilt positiva ordalag. Att det dessutom dyker upp ett gäng brister i andra delar av filmen, bättrar inte hans förutsättningar.
En stor brist är något så heligt i Bonds värld som Bondbrudarna. Det ryktades tidigt att Michelle Yeoh skulle reprisera sin roll som Wai-Lin från ”Tomorrow Never Dies”, men inte kunde på grund av inspelningsschemat och att den rollen skrevs om till karaktären Jinx som Halle Berry fick. Det ryktas numer att man överväger att göra en spin-off serie till Bond med just den senare karaktären. Det märks.
Kalla mig konservativ eller sexistisk om ni vill, men en ”god” Bondbrud ska vara en übersmart forskare till bimbo. Skärpt, men ändå våpig och med ett fantastiskt utseende. Berry är bra och snygg, men ingen Bondbrud. Hon blir mer som en sidekick som kan slåss, kan klara sig själv – ja till och med knäcka Bond i vissa tillfällen. Och Rosamund Pike är alldeles för färglös som Miranda Frost (läs Bondbrud #2). Precis samma obalans i karaktärer som stjälpte just ”Tomorrow Never Dies” som jag räknar som den absolut svagaste Bondfilmen med Brosnan.
Dessvärre har man också försökt att göra en Bondfilm som är lite mer high-tech. Samma slags kameraåkningar som Tony Scott använde i ”Enemy of the State” används här, men helt utan funktion och vissa specialeffekter är horribla. Ha ”Flykten från L.A.” i bakhuvudet när ni ser ”Die Another Day”, så vet ni vad jag menar.
Men trots att jag vräkt ur mig hård kritik, drog jag ändå till med en ”tvåa”? Japp. Det finns mycket som väger upp de negativa kvalitéerna. Stephens och Yune är de bästa skurkarna på länge – karismatiska och diaboliska. Actionscenerna är (mestadels) välgjorda, alla one-liners är underbart löjliga och Brosnan är jämte Sean Connery den bäste James Bond.
Jag antar att min skepticism beror på att jag har mina meningar om hur en Bondfilm ska vara och att jag hoppades att denna skulle motsvara allt detta och mer. Så sätt inte ribban så högt och underhålls. Och Bond är garanterat att föredra framför wannabeen "xXx".
Kommentarer