Recension - Blu-ray/DVD

Nu och då vill jag släppa alla mina tankar och funderingar kring film som helhet och dess innebörd och se endast till en speciell egenskap eller en speciell skådespelare. Det gjorde jag med Drop Zone. Jag har varit lätt fascinerad av Wesley Snipes och funderat ofta på hur i helvete en skådespelare kan finna sig i att gå från en bra film till en dålig film utan att verka ha någon som helst självkritik.

Snipes är en duktig skådis och han har bevisat det många gånger i filmer som ”New Jack City”, ”Rising Sun” och ”U.S. Marshalls”. Sedan har han kammat pengar hem med att medverka, utan större prestationer, i filmer som ”Blade”, ”Money Train” och ”The Fan”. Och slutligen så spelar han med i urusla filmer som ”Murder at 1600” och ”Boiling Point” och allt detta gör han med oberörd min. Men ändå finns där en del charm som gör att filmen blir en ”Snipes film” och ofta en hyfsat framgångsrik sådan.

Drop Zone hör inte till de mest framstående filmerna herr Snipes medverkat i, men om man kan frånse manus och alla otaliga klichéer som filmen sprider i rask takt, så får man se en underhållande produkt. John Badham är regissören och då man minns att denna herre är en av de mest ojämna regissörerna vid liv, så hamnar Drop Zone trots allt bland hans bättre filmer. Kommer någon ihåg ”Wargames”? Eller en av de bästa vampyrfilmerna ”Dracula” med Frank Langella som herr Suck’n’Die? ”Stakeout”? Visst, dessa höjdare var signerade av John Badham. Så han kan!

Drop Zone hamnar i kategorin inte såååå lyckade filmer, men som sagt, om man frånser manus så har man en actionpackad rulle i fallskärmshoppningsmiljö. Man ser att filmen är tillverkad av ett gäng rutinerade gubbar som vet hur ett spännande moment byggs upp. Sedan kan man fråga sig om mängden onödigt våld tillhör en lättsam film som denna. Jag tycker personligen att då dödande och skjutande blir en bärande del i en film där det inte behövs, så sänker det även trovärdigheten.

Där sitter jag alltså och njuter av filmen med hjärnan frånkopplad då jag lägger märke till att ljudet är bra med bilden något oskarp. Gnid i ögonen förbättrade inte förnimmelsen och jag kan bara konstatera att bilden i denna film är inte av högsta kvalité. 10x bättre än VHS, men likt fan och hans mormor så är bilden ojämn och oskarp. Färger flyter litet på varandra och i det hela så kan man, om man vill, vara lätt missnöjd. Men bara litet. Nåja, Snipes käftande och den dumma handlingen får en att glömma snabbt.

Hans Zimmer är musikmakaren och även han har använt endast sin vänstra hand. Fotot är dock en höjdare (ha, ha). Jag kan inget om fallskärmshoppning, men jag antar att alla hoppscenerna är realistiskt genomförda. Dock betvivlar jag att alla hoppar tar sig en stärkande tår dagen innan tävlingshopp och slåss med varandra allt de orkar. Jag tror heller inte att practical jokes hör till vardagen då man slungas ner från ett flygplan. Fy fan!

I det stora hela är Drop Zone en harmlös film i god anda och även om man kan lämna rummet oberörd, så är den rätt underhållande.

Jan Ahlgren