Recension - Blu-ray/DVD

En av alla tiders smartaste och roligaste komedier är – överraskning? – en engelsk film. Visst har amerikanarna, spanjorerna, fransmännen och t.o.m. finnarna gjort en del skojiga filmer, men med facit i handen; Hur många filmer tål lika många visningar som A Fish Called Wanda? Inte många!

A Fish Called Wanda är en uppvisning I timing, knivskarp dialog och lyckad rollbesättning. Jamie Lee Curtis är den kalkylerande och manipulerande Wanda, John Cleese är advokaten Archibald Leach, som olyckligt nog blir kär i Wanda, och galningen Otto spelas finessrikt av begåvningen Kevin Kline. Där Kline står för den sensationella galenskapen, levererar Cleese en mera nedtonad dos humor som speglar den engelska, stela mentaliteten. Jamie Lee Curtis knyter ihop humorn och är motorn i det hela emedan det komiska geniet Michael Palin tillför i berättelsen den lyteskomiken som, i synnerhet, engelsmän är förtjusta i. Jag har läst på många sidor diverse filmmaterial hur kritikerna i bittra ordalag kritiserat Palins spelade handikapp och karaktärens och Ottos tortyrscen som det vidrigaste man kan se på film. Själv tycker jag att om man är känslig för humor som utpekar en speciell grupp, ja då ska man inte se på film alls, för alla utpekas en eller annan gång oavsett vilket problem vi bär på.

Upplägget i filmstoryn är enkel men knappast enkelspårig. Det blir en del förväxlingar och twister i handlingen och man kan se A Fish Called Wanda som ett prima exempel hur ett filmmanus ska byggas upp. Den gamle Charles Crichton står för regin och han har inte slösat sin energi på onödigt flum eller vansinniga kamerafinesser, utan håller i taktpinnen med respektingivande precision. Endast ett sidospår exploateras i filmen och även den är viktig i handlingen. Fast det där med försöket att döda en gammal käring kan vara litet magstarkt då man ser till försökets resultat. Filmen blev Crichtons sista och ett värdigt sorti.

A Fish Called Wanda blev så populär att man omedelbart efter succén började surra om en uppföljare. Men det var inte storyn som krävde en uppföljning utan personkemin. Sällan, eller aldrig, har man kunna skåda en så finslipad ensemble skådespelare i sitt arbete som i A Fish Called Wanda. Alla matchar alla och ingen är viktigare än den andra. Kevin Kline lyser som en certifierad och mordisk ex CIA och kammar hem de största garven, men annars så är de alla besynnerligt jämspelta. Kline belönades med en guldgubbe för sin prestation och helt förtjänt.

A Fish Called Wanda är en fullständig filmupplevelse som nödvändigtvis inte bringar fram hemmabiosystemets allra finaste egenskaper, men som en träffsäker komedi hamnar det I topp bland alla bra filmer som jag skrivit om. Se den!

© Janne Ahlgren

Jan Ahlgren