Kill Bill: Vol. 1

  • Svensk titel: Kill Bill: Vol. 1
  • Originaltitel: Kill Bill: Vol. 1
  • Speltid (min): 111
  • Release (Bio): 2003-12-03
  • Release (Blu-ray/DVD): 2004-04-21
  • IMDb: Kill Bill: Vol. 1

Recension - Blu-ray/DVD

Kill Bill. The fourth film by Quentin Tarantino. Redan förtexterna och prologen i svartvitt får en att rysa till och inse att de farhågor man haft att de sex år som Kungen varit borta skulle vara lika med att han var slut eller hade förlorat slagstyrka, de farhågorna mosas så det står härliga till.

"Revenge is a dish best served cold". Citat som inleder filmen och som verkligen går som en röd tråd rakt igenom. Om det någonsin funnits en renodlad hämnarrulle så är det Kill Bill. Uma Thurmans "The Bride" vaknar upp efter 4 år i koma och i hennes själ och hjärna finns bara en enda tanke, allt annat är vakuum; HÄMND.
Tarantino har delat upp sin nya film i kapitel och efter den snygga, stilfulla prologen startar kapitel numero uno med raketfart. En våldsam fightduell mellan The Bride och Copperhead, numera hemmafru med barn och familj, tidigare Copperhead, en av de i gruppen Deadly Viper Assassination Squad som vände sig mot The Bride eller Black mamba som Thurman hette i DVAS. "Black mamba, " väser Copperhead, "det borde ju varit mitt namn".

Kapitel 2 tar oss tillbaka till början. 5 år tidigare. Bröllopet som skulle markera en ny start, ett nytt liv för The Bride. Men istället blir det slakt. Kill Bill och hans Deadly Vipers mördar alla i kyrkan och självaste Bill sätter en kula i pannan på The Bride. Sedan åter till nutid. Och The Bride tar fram sin lista på alla de som måste dö för att hämnden ska bli fullkomlig.

Egentligen är det dumt att berätta för mycket om denna vildsinta, fullkomligt vansinnigt underhållande och briljanta film. Dumt därför att alla, åtminstone ALLA TELLUSFILMs läsare, kommer springa och se vad Tarantino kokat ihop denna gång och ivrigt få svar på om det varit värt all väntan sedan Jackie Brown från 1997 (som i och för sig var jäktligt cool, men ändå lite lam för att vara en äkta Tarantino). Ta det från ett hårdkokt QT fan, det var inte bara värt väntan, Kill Bill kan mycket väl vara mannens bästa film överhuvudtaget! Men för att vara säker på det krävs att jag ser den en andra gång.
Personligen var jag lite nervös att min okunnighet och mitt relativa ointresse för asiatisk martial arts med slag och sparkar och svingande svärd och sånt skulle förstöra njutningen inför en ny film av Hollywoods Bad Boy, men de tankarna försvann direkt så fort förtexterna rullade igång.

Det mest anmärkningsvärda med Kill Bill är att det känns som om QT för första gången, faktiskt, har haft helt fria händer, att han har vågat att göra precis den film han alltid velat göra. Som en barndomsdröm. Att det var detta han fantiserade om när han stod i videobutiken och drömde om att bli filmregissör.

Och resultatet är helt sjukt underbart!
Den typ av film, den sorts genrer som Tarantino gottat sig i mest, lyser så tydligt igenom här. Han har verkligen haft lekstuga när han tagit en dos martial arts filmer från 60- och 70- tal och blandat med våldsamma, blodiga b-filmer och tillslut hällt i rejält med gammal hederlig spaghetttiwestern i stil med en av QT: stora förebilder Sergio Leone (märks inte minst på grund av det Ennio Morricone- aktiga soundtracket). Det är fullkomligt lysande och så oerhört konsekvent i framförandet.
Hela filmen och alla karaktärerna lever som i ett eget universum och våldet och allt blod blir så surrealistiskt och absurt att humorn, den så svarta men också varma som genomsyrar alla QT:s filmer, blomstrar och ibland gör att man sitter och myser, fnittrar och ibland garvar rakt ut.
Och samtidigt är det dödligt seriöst och stenhårt och så oerhört coolt. Fattar inte hur karln beter sig för att få fram den känslan. Man pendlar mellan så många känslolägen att man nästan blir illamående. Men det är en underbar känsla. En känsla man bara kan få av en film som får dig att flyga ut från biografen. Eller som gör att kontrasten till den karga verklighet som vilar utanför blir så stark att man mår dåligt.

Rent berättarmässigt ligger Kill Bill inte långt ifrån hans tidigare filmer, kronologin är lite uppfuckad, det är fram och tillbaka, men det blir aldrig krystat eller konstigt. Och precis som i Pulp fiction blandar han olika stilar, det mest anmärkningsvärda är den typ 10 minuter långa manga- animerade sekvensen som är ännu grymmare och blodigare än resten av filmen, som ju inte är något för de mest känsliga direkt.
Slagsmålsscenerna är inget annat än fantastiska. Ryktena innan sa att Matrix skulle blekna i jämförelse och det är bara att hålla med. Skönt att man slipper det där med att folk hänger kvar i luften (heter det bullit time?) för det börjar kännas gammalt, nej, i Bill Kill är det på riktigt, det går jäkligt hett till och även om allt blodsprutande ger det hela en känsla av absurditet och serietidningsvåld så blir det aldrig ironiskt eller glimten i ögat. Det blir bara… så jävla… svenska språket känns futtigt här, måste ta till nåt annat, så FUCKING AWESOME!!!

Har jag nämt Uma Thurman? Om vi säger så här, man förstår att Tarantino ville vänta tills hon fick sitt barn innan han satte igång och filmade för hon är så suverän och så cool att man vill dö.
Jag hade heller inga problem med att filmen är delad i två. På det sätt som ettan slutar med värsta cliffhangern så känns det bara skönt att ha ännu mer att se fram emot nån gång i början på nästa år.
Det blir ju som en otroligt utdragen extas!
Och du… de som snackar om att Kill Bill bara är yta och en massa tröttsam och blodig våldsunderhållning, de är antingen bara rent anti (för att det är hippt att vara det) eller gamla och trötta.

Sanningen och inget annat än sanningen är att med Kill Bill är Quentin Tarantino tillbaka på tronen. Med kronan på huvudet.

Göran Skoglund

Kommentarer