Recension - Blu-ray/DVD

Första gången vi stiftade bekantskap med IMF-agenten Ethan Hunt var 1996 i Brian de Palmas stilrena men i längden något småtråkiga Mission Impossible, allt självfallet baserat på den klassiska tv-serien från 1960-talet.
Filmen blev en jättesuccé över hela världen, vilket mest kan tillskrivas stjärnan Tom Cruise som här steg in i rollen som actionhjälte och såg chansen till att på sikt bygga sin egna James Bond-franschise.

Grundpremissen för historien (hemliga agenter löser hemliga uppdrag) går som bekant att använda näst intill i oändlighet så utan att någon blir överraskad kommer här film nummer två.

Det som gör serien intressant (jag utgår från att en tredje del dyker upp om några år) är att en ny regissör väljs för varje film. Detta även något som Cruise stolt bekräftat i intervjuer då det ger varje kapitel en egen individuell karaktär, likt Alien-filmerna.
Den tidigare de Palma var ett vågat val då denne hade mer erfarenhet av blodbeskvätta thrillers influerade av både italiensk giallo-skräck och hederlig Alfred Hitchcock.

För del två har kungen av Hong Kong filmen, John Woo, anlitats och detta till stor fördel. Mannen bakom såna episka actionfilmer som The Killer, Hardboiled och Face/Off är ett perfekt val för en storslagen sommarblockbuster.
MI:2 är full av hans vanliga trademarks vilket beundrarna glatt välkomnar; det bres på med storsvulstigt kärleksdrama, duvor flyger runt, det skjuts mer än gärna med dubbla pistoler och precis allt ska visas i slowmotion med rörelser likt balettkoreografi.

Historien kretsar den här gången kring stölden av ett dödligt virus som attackerar blodsystemet och nu finns i händerna på skurkar. När misstankarna står mot en f d IMF-agent kallas Ethan Hunt in från sin semester för att lokalisera denne och ta tillbaka både virus och botemedel.
För assistans ges han ett mindre IMF-team som bl a innehåller Luther (Ving Rhames) från den första filmen samt extra hjälp av experttjuven Nyah (Thandie Newton). Denne har tidigare haft ett förhållande med den misstänkte Sean Ambrose (Dourgray Scott) och nu kan agera bete till en fälla.
Ganska snart uppstår dock ljuva känslor även mellan Ethan och Nyah vilket komplicerar allt...

Då intrigen i den första filmen blev rörigare och rörigare alltefter tiden gick, vänder den här till att spela tvärtom. Vad som till en start verkar vara en intrigbaserad detektivhistoria rinner efter halva speltiden ut till en rätt konventionell actionfilm.

Själva fundamentet för berättelsen står i kärleken mellan de två huvudpersonerna men inledningen av deras förhållande är så plumpt genomförd att vi knappast kan ta resten på allvar. Samspelet dem emellan är bra men exakt vad det är som drar Ethan till Nyah (förutom hennes utseende) får vi aldrig klarhet i.
Detta är en nackdel som dock lindras något av regissörens förkärlek till passionerade närbilder med täta blickar de två älskande emellan. Här ska vi riktigt kunna känna hur de två ser på varandra.
Kanske kan det uppfattas som sliskig reklamfilm för Tom Cruise men ser man tillbaka på John Woo:s tidigare produktion finns ett likartat bildspråk även i dessa filmer. Hjälten har alltid sin ögon över situationen och hans anletsdrag exponeras skarpt och tydligt.

Cruise verkar för övrigt trivas bra i den här genren och är självsäker och stark som leading man. Dock har han ingen större rollprestation att ta hand om utan Ethan Hunt är en proffsig, tuff agent och that´s it.
Hans motspelerska Thandie Newton klarar sig bra även hon, vi kommer säkerligen se mer av henne i framtiden.
Tyvärr saknas en ordentlig skurk, egentligen inte för att Dougray Scott är särskilt dålig utan för att rollen i sig är tråkigt underskriven och ger en slätstruken karaktär. Vore det inte roligare med gamla tiders heltokiga galningar likt de bästa Bondskurkarna ?

Sen kvarstår de irriterande ansiktsmaskerna som dyker upp i var och varannan scen. Ni kanske kommer ihåg dessa från både tv-serien och den första filmen; utan problem kan IMF förklä sig till vem som helst på hur kort tid som helst. Man kan undra varför inte IMF som rutin förklär alla agenter så det inte uppstår några fler omöjliga uppdrag ?
Filmmakarna kör den enkla vägen och använder masker istället för originella lösningar och ingen i publiken tycker det är spännande, se filmen själva så förstår ni var jag menar.


Nu ska jag sluta jag låta alltför negativ och istället fokusera på det faktum att jag tycker MI:2 trots sina brister ÄR en bra film, faktiskt ”bättre än 1:an” vilket är något man hör alltför sällan.
Historien fungerar i sin enkelhet, trots att man sett det förr så flyter det mesta och intresset hålls uppe hela vägen.

Utförandet är klanderfritt, foto smälter ihop alldeles perfekt med musik och vi serveras ett par fantastiskt iscensätta actionscener, särskilt inbrottet i labbet med efterföljande shootout utmärker sig.
Den avslutande helikopter/mc-jakten är maffig, tyvärr utmynnar den till ett avslutande slagsmål som håller på i evighet och är rätt trist.

Sammanfattningsvis, mycket enkel men mycket god underhållning och sammanfört av en regissör som kan sitt medium.
MI-serien har fortfarande min respekt för att inte helt sälja sig till de vanliga hjärndött tråkiga koncept sommarfilmerna brukar innehålla utan försöker åtminstone vara annorlunda.
En stark 3:a. Rekommenderas.

Carl Knutas

Andra recensioner