Recension - Blu-ray/DVD

Unge Benjamin har precis avslutat sina collegestudier och har återvänt hem till sina föräldrar. Tanken är att han under sommaren ska planera sin framtid - ytterligare studier eller arbete - men det visar sig att han kommer att få annat att tänka på.

Efter en fest ber Mrs. Robinson, en vän till familjen, Ben om skjuts hem då Mr. Robinson redan har åkt. Ben ställer upp, men blir förskräckt då Mrs. Robinson försöker förföra honom. Han tackar vänligen men bestämt nej och åker genast hem.

Tankarna på vad som kunde ha varit lämnar dock inte Ben ifred utan han kontaktar återigen Mrs. Robinson för att se om erbjudandet kvarstår. Det gör det, och de båda inleder ett sexuellt förhållande under sommaren.

Vad ingen av de räknat med är att Ben senare under sommaren träffar Elaine, en bekant sedan tidigare, och att de båda förälskar sig i varandra. Det hade inte varit ett problem om det inte varit för en sak - Elaine är Mrs. Robinsons dotter!

Att kalla Mike Nichols film “Mandomsprovet” för en klassiker är en underdrift av rang. Ända sedan premiären 1967 har filmen hyllats, och det med all rätt. Faktum är att det håller förvånansvärt bra än idag, det som kände mest omodernt (bortsett från mode etc.) är väl att alla röker hela tiden.

Dustin Hoffman är perfekt i huvudrollen som Ben, den lite obekväme och oerfarne ynglingen. Robert Redford slogs för denna roll, men regissören Nichols nobbade honom med motiveringen att ingen skulle tro på att Redford skulle ha problem med kvinnor. Det är tufft att vara för snygg helt enkelt. Ben är förvisso huvudkaraktären i filmen, men samtidigt är han en otrevlig och osympatisk människa som det är svårt att tycka om. Däremot älskar jag Anne Bancroft som Mrs. Robinson. Hon får fram en skörhet och osäkerhet bakom den stentuffa ytan och hon äger varenda scen hon är med i, utan tvekan.

Man kan inte heller prata eller skriva om “Mandomsprovet” utan att nämna soundtracket. Duon Simon & Garfunkel medverkar med flera låtar, som “Scarborough Fair” och “The Sound of Silence” som spelas vid flera tillfällen. Men störst plats får ändå “Mrs. Robinson” som nästan blir ett ledmotiv till filmen.

Det var många år sedan jag såg filmen senast så detta var en härlig återtitt. Jag satt med ett stort leende på läpparna och bara njöt av denna närmast perfekta film. Frågan är om jag ska följa upp med “Wayne’s World 2” nu av bara farten...

Fredrik Liljegren, chefredaktör