Recension - Blu-ray/DVD

På ett bårhus någonstans i USA spatserar en minst sagt skum obducent runt och levererar dåliga ordvitsar, krökar formaldehyd och spekulerar i vad som hänt med de kroppar som ligger på britsar runt omkring honom. Varje lik har en historia, och vi får i antologin “Body Bags” uppleva tre av dem.

I den första delen träffar vi en ung tjej som ska jobba ett nattpass på en ödslig bensinstation, som gästas av diverse fyllon och mer eller mindre småäckliga kräk. Fast de är ändå lättare att hantera än den förrymda seriemördaren som också tänkt besöka macken…

I historia nummer två får vi ha medlidande med den stackars mannen vars hårfäste börjat krypa bakåt. Flickvännen försöker förklara att det inte spelar någon roll, men för mannen själv är hår extremt viktigt och han är beredd att göra vad som helst för att få en förförisk kalufs igen. Vad som helst…

Det tredje segmentet handlar om baseballspelaren som efter en olycka blir av med ena ögat. Han erbjuds en experimentell ögontransplantation som till en början verkar vara lyckad. Men när han börjar uppleva hallucinationer och syner som visar sig vara minnen från ögats tidigare ägare, en skogstokig mördare, ja då blir det problem.

“Body Bags” följer den klassiska antologistilen och använder den tidigare nämnda obducenten, för övrigt spelad av John Carpenter själv, som en guide mellan de olika episoderna. Han är för “Body Bags” vad the Crypt Keeper är för “Tales from the Crypt” helt enkelt. Samma typ av billiga ordvitsar, riktigt rysmys!

Humorn är för övrigt något som går igenom hela filmen, ingen är rädd för att spela över lagom mycket och alla verkar ha roligt. Kollar man genom rollistan är det inte utan att man undrar om inspelningen har kombinerats med en firmafest av något slag. Förutom Carpenter själv ser vi också hans medregissör Tobe Hooper i en liten roll. Wes Craven, Sam Raimi och Roger Corman är regissörskollegor som här hoppar in i små roller, och vi får dessutom se skådespelare som Stacy Keach, David Warner, Debbie Harry och alltid härlige Mark Hamill för att nämna några.

Det här är en riktigt trevlig upplevelse. Vi talar inte om ett mästerverk här, utan om 94 minuter ren och skär underhållning med extra utdelning för filmnördar såsom undertecknad som känner igen lite extra folk och referenser. Precis som nyligen recenserade antologin “Cat’s Eye” får den en trea i betyg, men en betydligt starkare sådan.

Fredrik Liljegren, chefredaktör