Recension - Blu-ray/DVD

Tja, diskussionerna går redan höga om huruvida Red Planet är det minsta vetenskapligt trovärdig. Vem bryr sig? Red Planet är old school sci-fi - ett dyrt och klassiskt äventyr i rymden - och faktiskt rätt okej.

Carrie-Anne Moss är en tuff tjej, det vet alla som sett Matrix. Här är hon tuff igen, och jäkligt söt dessutom. Hon slåss dock inte den här gången, utan bossar över ett gäng vetenskapsmän och tekniker som gör den första bemannade rymdfärden till Mars. Detta händer i mitten av det tjugoförsta århundradet (det är om ungefär femtio år för dig som blev förvirrad), och bakgrunden är följande: människorna (vi!) har sabbat miljön på Tellus (här) så rejält att det enda vettiga är att överge planeten. Närmaste alternativplanet är Mars, och för att göra luften tjänlig för våra kräsna lungor skickas först några laddningar alger upp, i syfte att producera syre. Men, något konstigt händer. Algerna försvinner. Våra hjältar sänds iväg för att luska reda på roten till problemet. Väl framme avlöser problemen och katastroferna varandra och en kamp på för ren överlevnad tar över fokuset från resans egentliga syfte. Den robot de tog med sig, som opraktiskt nog är försedd med ett "military mode" blir ett extra faroelement, istället för en hjälpreda. Men på Mars finns också oanade hemligheter.

Om du redan vrider dig i kliché-ångest behöver du inte läsa längre, och definitivt inte se filmen. Om du å andra sidan, som jag, inte nödvändigtvis avskyr klyschor, kan faktiskt Red Planet erbjuda ett par trivsamma timmar - särskilt om du, som jag, gillar filmer med stora rymdskepp, cool teknologi, mäktiga effekter, små utsatta människor i stora, elaka landskap och snygga tjejer i vita linnen.

Red Planet är ett lätt byte för den som njuter av att påpeka brister i filmer. Den är inte hipp nog att gömma sig bakom ett ironiskt skal, utan måste i sin allvarsamhet ta ansvar för alla sina brister. Och bristerna finns i överflöd, från det högtravande och fåniga inledningspratet till ett antal repliker i samma stil och lite väl osannolika skeenden. Men, om man är villig att förlåta, stänger av cynikerhjärnan och bekvämt sjunker ner i biofåtöljen, upptäcker man en skön och ganska spännande matinéfilm med stora insatser och snygga bilder. Att se Red Planet är lite som att se film när man var liten; när spännande var spännande, och man inte behövde fundera över dolda undermeningar eller huruvida regissören drev med en.

För trots filmens temamässiga och mer ytliga likheter med 2001 (varför heter Moss karaktär Bowman, till exempel?) spelar den förstås inte alls i samma liga. När de ger sig in i fjäderlätta filosofiska resonemang kan man låta inte bli att le lite medlidsamt och önska att de bara hållit tyst istället. Det räcker med effekterna, spänningen och de ofta ganska tillspetsade situationerna. Min favoritscen kommer ungefär halvvägs in i filmen. De strandsatta astronauternas syreförråd är på väg att ta slut, och de är övertygade om att de inte har en chans att klara sig. Under ett hetsigt meningsutbyte knuffas en av dem utför ett stup. Räknas det? Just då, när de ändå tror sig vara dömda att dö snart allihop. Är det mord? Intressant ...

Red Planet är också väldigt snygg att se på. Här finns både vackra tavlor och omtumlande effektsekvenser. Roboten AMEE är rent ut sagt ashäftig, och suveränt animerad.

Skådespeleriet är lite ojämnt. Terence Stamp, stackarn, spelar en låtsasdjup figur som varken har på expeditionen eller i manuset att göra. Jag misstänker att han i protest mot karaktärens uselhet också spelat under sin förmåga. Men Carrie-Anne Moss är som sagt bra, och banne mig om jag inte tyckte att Val Kilmer också fungerade, med sitt lågmälda spel. Jag tror nästan på deras spirande kärleksaffär, som innan ankomsten till Mars inte ens hunnit resultera i en endaste liten kyss. De ser lite kära ut på något sätt. Tom Sizemores nonchalanta skådespel ger på ett paradoxalt vis behövlig trovärdighet åt historien. Den talande datorn Lucille är ganska kul; hon förmanar och berömmer efter behov, och kommer med hjälpsamma tips. En betydligt mänskligare variant av HAL, och jag vet vilken jag skulle välja till mitt privata rymdskepp.

Visst, det här är standardspänning, där problem efter problem löses med påhittighet, mod och "the human spirit", men ändå. Jag gillar den, i all dess övertydliga klyschighet.

Anders Lindahl