Recension - Blu-ray/DVD

48 hrs är på många sätt en viktig film. Först och främst satte den standarden för s.k. ”Buddy-movies” där man har två udda typer, helst varandras motsatser, som mer eller mindre tvingas genomföra något tillsammans. Ingalunda är 48 hrs den första av det slaget, men den är den första med en kolossal, ekonomisk genomslagskraft.

För det andra var filmen för Eddie Murphy mer än guld värd. Han hade hunnit göra sig ett namn i ”Saturday Night Live” och ansågs vara en lovande komiker, men han saknade det där stora genombrottet vilket nu gavs i hans långfilmsdebut. Hans karriär tog ett enormt steg uppåt och han var en lång tid såväl den mest eftertraktade skådespelaren i Hollywood som den bäst betalda. Han blev stor i korken och snart fick han finna sig i att medverka i minst sagt märkliga och usla produktioner såsom ”Best Defense”, ”Another 48 hrs”, ”Vampire in Brooklyn” och ”Metro”. Vissa filmer emellan åren 1984 och 1995 var något bättre, men Eddies standard och dragningskraft dalade lika snabbt som hans musikerkarriär. Hans bästa arbeten mellan dessa år var hans liveshower, som är helt hysteriska.
Och sedan kom ”Nutty Professor” 1996 och karriären började peka uppåt igen. Få hoppas att det håller i sig, för Murphy är inte en dålig skådespelare. Han har bara blivit för snäll.

Även för mera rutinerade Nick Nolte betydde 48 hrs ett stort lyft. Han hade medverkat i ”Rich man, Poor man”, en sanslöst framgångsrik miniserie och gjort en kritikerrosad roll i ”Who’ll Stop The Rain”, men i och med 48 hrs hade även han slagit rot i det komiska facket, något som kom att generera fler roliga roller. Men Noltes styrka har alltid suttit i den tuffa imagen och hans karriär har gått från kanon till magplask.

Regissören Walter Hill gjorde sitt bästa jobb redan 1979 i ”Warriors”. Sedan den filmen har det varit några bra och många mindre bra föreställningar. 48 hrs hör till de bättre och den senaste, ”Supernova”, är enligt honom själv så dålig att han inte ens vill figurera där med sitt eget namn utan med aliaset ”Thomas Lee”.
I 48 hrs sparar Hill dock inte på krutet. Hans regi är lämpligt avslappnat på samma gång som han för storyn framåt på ett effektivt sätt. Det finns få svackor, men också få höjdpunkter. Filmen är mycket jämn. Actionscenerna är snyggt koreograferade, men det mest njutbara är käbblet mellan de udda typerna som Nolte och Murphy får föreställa. I en scen terroriserar Murphys karaktär ett gäng råbarkade, vita pojkar i en riktig redneck-bar och det är inte mindre än obehärskat roligt. I en annan scen blir hjältarna attackerade av två lesbiska kvinnor i deras hem och det är lika skojigt. Manusmässigt är filmen alldeles förträfflig och författarna Roger Spottiswoode och Walter Hill har lyckats fånga nyckelelementen i det som kan kallas bra hemmabiounderhållning.

Bilden är något kornig och håller inte i färgseparering högsta möjliga standard. Dock hyfsat bra. Ljudet däremot var en glad överraskning och man har gjort ett fint jobb då man mixat om ljudspåret. Låter bra!

Fotot är typiskt 80-tal och man kan skratta gått då man ser hur dagens nya cinematografer försöker kopiera den stämning som gjorde 80-tals actionfilmer visuellt så annorlunda. Glöm softfiltret, här gäller skarpa konturer. Svart är svart och rött är rött!

James Horner har gjort musiken och den kan karakteriseras som behövlig men intetsägande. Ingen orsak att köpa soundtracket direkt.

Vi har framför oss en film med basaction, kul dialog och en hyfsat spännande berättelse. Skådespelarna är födda in i sina roller och Walter Hill borde ha gjort flera filmer i samma stil. Tycker jag.

Jan Ahlgren