Recension - Blu-ray/DVD

"Djävulens bästa trick är att han lyckats få folk att tro att han inte finns"... och jag vet djävulens *hrrm* riktiga namn. Det är Keyser Söze. En spöklik figur som eventuellt är från Turkiet och kanske har en tysk pappa. En båt i lågor och 15 brända lik. En avslöjad poliskonspiration och en vittnes konfrontation med ett gäng kriminella som ingen egentligen tror ligger bakom brottet de är anhållna för. De planerar en kupp, genomför den lyckat och smider vidare planer, bara för att inse att de är pjäser i ett spel. Ett spel där reglerna styrs av den mytomspunna skurkguden Söze. Mitt i denna smet av skurkar linkar den ynklige Verbal Kint omkring som ett vilset hittebarn bland de stora pojkarna. Kint spelas genialt av Kevin Spacey, som helt rättvist vann en Oscar för sin insats i filmen.

Genren Film noir har flera kriterier som jag har lite svårt att stå ut med. En är det långsamma berättartempot, som egentligen bara är skönt, men som man vant sig av med i dessa tider av snabba klipp och storvulna specialeffekter. En annan är den täta stämning som man skapar genom en dialog som lämnar små logiska hål för den uppmärksamme. Men om man som jag är bekvämt invaggad i vulgär tvångsmatning av ledtrådar i billiga actionrullar så är det helt klart svårare att ta till sig. Det sista som är svårt är den klichéartade förtjusning i punchlines såsom den mening jag inledde recensionen med eller de lite billigare poängerna i t.ex: ”Bada-boom bada-bing-bang-boom!” som visserligen är både effektfullt och coolt, men samtidigt anger en rätt träig machostämning i filmen.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. För allt detta är egentligen bara mycket små petitesser om man klarar att med tillförsikt ta in den första timmen av detta briljanta men smygande mästerverk och kommentarerna säger egentligen bara allt om hur lat och enkelriktad filmindustrin är (och i viss mån jag själv också blivit). Dialogen är nämnd, och den är verkligen värd att nämna om och om igen. Jag har sett filmen två gånger kloss-i-kloss, den andra gången bara för att än en gång njuta av en perfekt avvägd dialog med en extremt vältrimmad timing. De dramaturgiska effekterna är också oerhört välmejslade men det kräver sin man eller kvinna att orka med tempot. Det är lite som att läsa Kafka utan att för den skull göra några jämförelser i övrigt, man får stå ut med industridammet och de långsamma beskrivningarna för att få de beska och mardrömslika men sjukt humoristiska vändningarna i berättandet.

Men jag har bara gläntat på denna film. Den ska ses om och om igen. Det finns en massa ingångsvinklar att se den ur och nästa blir bildspråket. Hur man har jobbat med skuggor och perspektiv för att understryka den täta och surrealistiska stämningen mitt i en realistisk och verklighetsnära skildring. Om du inte har sett denna film ännu och du som jag missade den när den kom -95, så ta och skaffa den snabbt. Se och se och tappa andan. 5 av 5. Detta är subtil rock’n’roll när den är som bäst!

Mattias Svensson