Recension - Blu-ray/DVD

Som filmskapare måste det vara oerhört frustrerande att behöva skapa filmer för barn som lika väl passar den vuxna smaken. Vad behövs för att lyckas? Jo, man tager en hel del animation involverande djur, leksaker eller fantastiska miljöer (samma kan även tecknas), en rejäl nypa humor i form av ett roligt manus och en massa kända röster som de vuxna kan sitta och grubbla över: ”Vem ÄR det? Jag vet att jag vet vem det är!” Dessvärre är inte detta recept saliggörande och senare tiders animerade eller tecknade (härefter ”barnfilmer”) har visat oss att barnfilm var bäst 50 år sedan.

Trenden inom tecknad och animerad barnfilm är historia, myt och legend. För att inte tala om det maximala utnyttjandet av dataanimation. På den gamla goda tiden tog man i stället en kattfamilj, hundfamilj, en saga eller en behjärtansvärd historia, tecknade den minutiöst och vackert, la på fin musik och vips! hade vi en alldeles förträfflig barnfilm utan våld, svordomar tvetydigheter och annat märkligt som barn inte förstår sig på. Våldet, då det förekom (ofta i korta Tom & Jerry rullar eller dyl.) var så överdrivet och så slapstickaktigt att ingen reagerade över det. Ungarna blev inte förstörda, de piskade inte skiten ur varandra och det blev inte problembarn bara för att en stackars tecknad katt fick en hammare mellan ögonen. I animerad långfilm var våldet och de andra förargliga elementen sparsamt displayade.

Idag då man gör barnfilm sparar man inte på krutet. Det händer att en tecknad film får en åldersbegränsning p.g.a. dess våldsamma natur. Sanslöst! Men som sagt, ämnesvalen är ju inte nådiga de heller. Misär på savannen, svek, ond bråd och död, samhällsproblem i insekters boningsorter, utseendeproblem, näst intill pedofili (Pocahontas) eller helt enkelt styvnackat historiskt eller teologiskt. För att lätta upp stämningen kastar man in lite komik och humor och så har vi en animerad barnfilm.

Nu är det så att många av dessa kan njutas av fulla muggar om man har litet större barn hemma eller om man vill skämma bort sig själv med en stunds relativt harmlös underhållning. Hercules är tillsammans med ”Toy Story I & II”, ”A Bugs life” samt ”Ants” den film som på senare tider utmärkt sig positivt. Den är helt enkelt oemotståndligt rolig.
Visst handlar även Hercules om den gode som kämpar mot den onde, men man har valt att göra spänningen på tvenne nivåer. En för vuxna och en för barn utan att de störs av varandra. Ungarna kan spänna sig inför en välanimerad drake och vuxna kan spänna sig inför en klyftig dialog och en spirande kärlekssaga.
Hercules är en betydande del i den Grekiska mytologin. Han var Zeus kärleksbarn med en vanlig dödlig. Zeus fru Hera blev ju inte glad i detta och förbjuden att döda pojken skulle hon minsann göra hans liv miserabelt. Till sin hjälp hade hon undervärldens härskare Hades. Så går storyn. I filmen Hercules följer man inte myten utan gör en välavvägd balansgång mellan en lämplig sagoberättelse och mytologin.
Hades, vars röst i den engelska versionen görs av den karismatiske James Woods, och hans medhjälpare hör till de ondaste och klantigaste man sett på film. Jag skrattade så jag tjöt då demonerna Panic och Pain klantade till det gång efter gång. Faktum är att figuren Hercules är nästan en biroll i filmen. De bärande karaktärerna är faktiskt just de onda och i synnerhet Hercules lärare Philoctetes som vokaliseras av Danny DeVito.

Filmen är välanimerad och påminner om 40- och 50-tals tecknade rullar såväl i dimensioner som i slapstickavdelningen. Den största skillnaden är väl då bakgrundsteckningarna och dataanimationerna, men i Hercules spelar dock karaktärsanimationerna den största rollen. Och så har vi ju den obligatoriska musiken och de trevliga sångnumren.
Hittills håller ”Lejonkungens” musik plats nummer ett, men Hercules kommer inte långt efter. I Hercules har man jazzat till litet extra och det är ju en frisk fläkt, det! De sjungande artisterna är av världsklass och inget ont kan sägas om detta.
Filmen innehåller också en komisk detalj som fick mig att tappa hakan av skojighet. ”Product placement”! Visst, Hercules gör reklam för kända skomärken, läskedrycker och actiongubbar. Hur kul som helst. Nästan lika roligt som Bortklippta Animerade Scener i slutet på ”A Bugs Life.”
För övrigt rullar historien fram med lätta steg och tål att ses ofta. Hercules placerar sig i min animerade topp femma i sällskap med ”A Bugs Life”, ”Ants”, ”Toy Story” och ”Space Jam”. ”Lejonkungen” fick vika sig.

DVD:n är mycket bra. Ljudet är välbalanserat och bilden…ja, faktum är att Hercules är en relativt ny film och det finns ingen orsak att bilden skulle ha tagit skada. Disney är noga med sådant. Masterband och filmer sparas numera även i digital form, så avkall på kvalité behöver man inte göra. Eventuella ”fel” på en nytillverkad DVD-skiva beror ju nästan alltid på dålig färgkalibrering eller ljudmixning. Det finns skrämmande exempel…!

Vill man trivas en kväll tillsammans med ungarna där hemma eller om man fortfarande har barnasinnet kvar (och inge ungar) så kan man med fördel skaffa Hercules eller någon av Disneys klassiker. Det är ett bra köp som håller!

Jan Ahlgren