Recension - Blu-ray/DVD

Hugh Grant har medverkat i några riktigt bra filmer och ett större antal usla. Hans bravurnummer kom i samband med ”Fyra bröllop och en begravning” där hans urtöntiga, stammande, engelska maner gjorde honom till ikon för alla småklantar som inte riktigt passar in… i omgivningen. Hans riktigt stora genombrott kom i samband med en helt annan affär, där han exponerade sitt fortplantningsorgan för en betalkvinna och ett antal poliser i en stad där dylika aktiviteter är förbjudna i lag.

Nu är han dock tillbaks i relativ högform och gör sin engelska roll precis så bra som bara han kan göra. I ”Mickey Blue Eyes” är han urtypen av halvtorr, engelsk auktionsmäklare som har turen att förälska sig i en mafiosos dotter. Inom kort börjar maffian utnyttja honom i sina egna syften och då han försöker hindra detta kommer katastrofen. Det kunde vara formeln till en ruggigt blodig och våldsam maffiafilm, men det blir endast en smårolig komedi.

”Mickey Blue Eyes” är ingen filmhistorisk, komisk höjdpunkt med massor av asgarv. Däremot är det en rätt trevlig och nästan stillsam föreställning där alla maffiaklichéer varvas med bekanta ansikten från allehanda andra maffiafilmer. Man skojar friskt med den amerikansk-italienska kriminaliteten, sätten och dialekten och stundom sitter man faktiskt och småfnissar tämligen decibelrikt. Men som sagt, någon stor skrattfilm är det inte. Jag skulle kategorisera filmen som en dramakomedi och i den kategorin är den mycket lyckad.

Allehanda maffiaklichéer varvas naturligtvis med passande musik och varje scen verkar vara från någon annan film vi redan sett. Identiteter byts, missförstånd sker och nästan alla typer i filmen är på något sätt i behov av vård. Mickeys blivande fru spelas av Jeanne Tripplehorn och hennes far av James Caan. Jag har aldrig riktigt fått kläm på Jeanne. Hon är en sådan typ som man ser och glömmer. James Caan däremot gör alltid ett bestående intryck oavsett om han medverkar i en klassiker som ”Gudfadern” eller i ett lågvattenmärke som ”Honeymoon in Vegas”. Burt Young är den tyste och grymme maffiabossen och Joe Viterelli spelar... ja, det han alltid spelar, en som man inte vill ha som fiende.

Regissören Kelly Makin har aldrig gjort något märkvärdigt och detta bådar inte heller någon stor succé för den arme regissören. Regin är så vardaglig så man bara ser och säger "va?"
Manuset kommer från en Adam Scheinman och är faktiskt rätt underhållande. Men det räcker inte riktigt till för att lyfta det som Makin missar eller de poäng som man kunde ha klistrat in om man var riktigt skicklig. Tack och lov faller inte filmen så långt ner i träsket att man skulle se den som en parodi på något, för det är den definitivt inte. Bara en enkel, underhållande stund och en film som hela familjen, undantaget under 10-åringar, kan se med bra behållning.

Bilden är bra med utmärkt skärpa och färgbalans. Ljudet kunde ha varit roligare. Inte för att det är dåligt, tvärtom, men det saknas en del finesser för att bli utomordentligt njutbart. Nu är ju detta ingen effektfilm, så jag ger även ljudet ett bra betyg.

Jan Ahlgren