Recension - Bio

Luc Besson har begåvat oss med några riktiga pärlor vad det gäller levande bilder. Först och främst har vi den megalånga versionen av ”Det stora blå”, som vissa gillar och andra somnar till. Jag hör till den första gruppen, kanske för att dykning är en av de hobbyerna man har, men inte utövar. Sedan har vi ”Leon”, en av mina favoriter.

I Jeanne D’Arc (eller Joan of Arc på engelska) har Besson tagit på sig uppgiften att skildra ett kontroversiellt helgon. Rent historiskt kan man konstatera att Jeanne var dotter till en bonde och ledde franska armén mot engelsmännen i det hundraåriga kriget under inflytande av en högre makt. Och visst lyckades hon leda armén till seger några gånger, men lyckades också skaffa sig fiender såväl bland de egna som bland motståndarna. Så bittra fiender, att man tog henne till fånga och brände henne på bål.
”Big mistake”, skulle Arnold säga, för i och med detta blev hon en nationalhjälte och hjälpte fransmännen att höja avsevärt på självkänslan.
Tösen var en troende flicka och spenderade hela sin vakna tid i att ära Gud för både det ena och det andra. Hon var inte verbalt begåvad men dock så övertygande i det hon predikade. Världsliga nöjen var inget för henne och trots att hon uppvisade starka mentala och fysiska egenskaper, så trodde man bland de mera vetande att hon inte hade alla kort kvar i sin lek. Man ansåg att hon kanske var något kort i sinnet. Inte ointelligent, men kanske smått obehärskad och… annorlunda. Det man inte förstår räds man, sägs det.

Nåja, det slutade med att hennes egna sket i henne och arrangerade hennes tillfångatagande, engelsmännen brände henne och 20 år efter dödsdomen började man forska i fallet. 6 år senare annullerades hennes dödsdom av då sittande påven (som om det skulle glädja Jeanne, RIP) och 1920 förklarade man att Jeanne D’Arc skulle bli ett helgon. Frankrikes nationalhelgon.

Av detta har alltså Besson gjort en film. Ehuru de historiska fakta äro tämligen intakta, miljöerna verklighetstrogna och skådespelarne (med några undantag) alldeles förträffliga, ämnar jag lämna mitt missnöje till alla Eders beskådande. Visst har filmen många goda kvalitéer och faller säkert en stor del av DVD-fantasterna på läppen, men Milla Jovovich (annars nog så bra och sevärd) är inte bra här. Inte övertygande, om man säger så. Hennes spastiska sätt och gråtfyllda ansikte blir bara för mycket. Dialogen blir ryckig och framtvingad och jag skulle hellre ha sett här en mera begåvad karaktärsskådespelerska.

I stället för att bli en 8 timmar lång TV-serie har Besson klämt in en massa saker som han anser ska vara med i långfilmsformat och lyckas mindre bra att kombinera helgonets komplexitet med ”Braveheart”-liknande krigsscener och religiösa grubblerier samt politiskt rävspel. Jag tror att en mindre blodig TV-serie skulle ha varit mera hållbar i längden.

Ändå så finns det en viss fascination och delar av mig protesterar mot denna negativa behandling som filmen nu får. Den är trots allt en väl genomförd produkt med fint, mycket fint, ljud och visuellt maffiga bilder.
Det hör till saken att känna till en av världshistoriens viktigaste berättelser och denna film är en bra genväg till snabbvetande, utan riktigt underlag. Besson har naturligtvis tagit sig friheter i tolkningen av legenden och blandar friskt fakta med mindre fakta, och rentav löjligheter. Sällan har man skådat Dustin Hoffman i en så korkad roll som den han gör här. Det blir litet för mycket komik i det hela.

Eric Serra gör Bessons musik, som vanligt, och lyckas utmärkt. Samma gäller Thierry Arbogast som fotat det hela på ett underbart sätt. Det visuella är faktiskt riktigt bra. Fransmän kan det där med A/V.

Nej, gott folk. Om ni vill söka djuphet och historisk exakthet bör ni hålla er borta från denna film. Om ni däremot vill se 1400-tals action kryddat med en gnutta historik och en massa blodiga strider, en lipande Jovovich, en fånig Hoffman och en tragisk berättelse, så är detta en film för er. Inget för småungar dock! Detta är på tok för blodigt för att få visas som undervisning.

Jan Ahlgren