Recension - Blu-ray/DVD

När jag för första gången kom i kontakt med namnet ”Saving Private Ryan”, så var min spontana tanke att nu har Spielberg fortsatt att väva på dramagenren efter Amistad. Kanske behöver han trappa ner farten efter ”The Lost World”? Och så fortsatte jag att vänta på Steven kommande drama. På något sätt förträngde jag det faktumet att Spielberg kan nog säkert göra en krigsfilm. Också.

Sedan började man höra rykten om våldsamma och, nästintill, autentiska stridsscener som inte lämnar någon oberörd. Intresset vaknade igen. Jag har själv alltid ansett att de bästa och mest realistiska krigsfilmerna kom från Finland i form av ”Okänd Soldat” och ”Vinterkriget”, som båda lyckades med att skildra krigshelvetet på ett skrämmande verkligt sätt. Kan fantasipojken och den kommersiella guldregissören från Hollywood överträffa de hårt drabbade Finnarnas krigsepos? Knappast!

Och så blev det premiär. Danske Niels och jag bänkade oss i biografens mörker för att se vad det nu var som var så märkligt. Först lite Spielbergiskt vardagsdrama och sedan bröt helvetet lös. 20 minuter av död, blod, tarmar och skräck. En våldsam inledning på Normandies strand, Omaha Beach. Efter inledningen kände jag mig andlös och Dansken rullade med ögonen som om han träffats i ändan av en förlupen kula.
Tempot lugnar sig och själva berättelsen börjar. Stort skådespeleri varvas med bra dialog och häftiga (inte coola!) actionscener som alla är skakande och skrämmande. Filmen avslutas med en vansinnig konfrontation emot en tysk stridsdivision och tempot trissas upp i sama höjder som den var i början av filmen. Och där skulle filmen ha slutat! Ni som ser detta epos på DVD: Sluta se filmen då man klipper till nutid igen, för sällan har man fått skåda ett större magplask än det som den amerikanska publiken vill se. Jag avslöjar! En gammal man står och gör honnör inför ett kors på Arlingtons militära gravplats i U.S. of A. Totalt onödigt och stämningsförstörande. Amerikanskt sett ett bejublat slut, men de är ju som de är. Litet svaga för dramatisk patos! Skit i slutscenen och det gör jag med då jag poängsätter manus. Ni skulle ha hört Danskens tunga suck i slutet! D.v.s. han är för en gångs skull av samma åsikt som jag.

Lika historiskt som att Danske Niels och jag är av samma åsikt om något, är filmen historisk i många avseenden. För Spielberg betyder denna film en slutgiltig acceptans i den fina filmvärlden en gång för alla. I och med ”Schindlers List” befäste han sin ställning som en stor regissör, men vissa trodde nog att resultatet kanske var en engångsföreteelse, ett lyckokast, då dramat ”Amistad” inte nådde samma höga höjder. Saving Private Ryan visar att han kan göra precis vad han vill. Och dessutom lyckas med vad han än gör.

Kameratekniken är revolutionerande på många sätt. Janusz Kaminski har använt handburna kameror för autenticiteten skull och sådant har man inte gjort i filmer som har en budget på närmare en miljard kronor. Man brukar ha råd att köpa eller hyra kamerastativ. Kaminski och Spielberg koordinerade kamera-arbetet så att den skulle delvis spegla realitet och delvis provocera etablissemanget. Skakigt och suddigt. Inget Hollywoodstuk.

Filmen är inte svart/vit, men Spielberg lät tona ner färgerna med 60% för att slippa göra en ”glittrig” krigsfilm. Här skulle det följas de spår som ”Schindlers List” hade lagt grunden för. Många gratulerade Spielberg för den realistism han visade i ”Schindlers List”. Gamla överlevande från koncentrationslägren påpekade att filmen var det närmaste man kunde komma verkligheten. I Saving Private Ryan har veteranerna berättat att stridsscenerna är precis så realistiska som de kan bli utan att man själv är med. Naturligtvis har det funnits kritik mot att Spielberg använt sig av filmiska genvägar, klischeer och banaliteter, men faktum är fortfarande att film fortfarande är en kommersiell underhållningsprodukt som ska generera pengar till upphovsmännen. Om man fyller en 3 timmar lång film med obönhörlig realism utan den där snabba vitsen eller det heroiska momentet, så uteblir publiken och filmen blir omnämnd som en underskattad klassiker. Något som inte gör producenterna glada. Man måste kompromissa i denna värld av alternativa realiteter. Men för mycket är för mycket och med detta menar jag slutet, som jag nämnde i början. Ha, ha.

Skådespelarna i verket är alla av ypperlig kvalité. Tom Hanks i huvudrollen är bra, men litet för präktig. Tom Sizemore däremot visar upp en sida som man inte väntat sig. Han dominerar. Matt Damon som Ryan är duktig och hans monolog om hans och brödernas hyss med en ful flicka i en lada är rentav hysteriskt bra. Även de mindre rollerna befolkas av dugliga skådespelare och en av dem, Vin Diesel, kan man se i 1999 års bästa sci-fi thriller ”Pitch Black”, som snart kommer på en DVD nära dig.

Om nu ramarna för det hela är ypperliga, så är manus mindre lyckat. Inte för att det är dåligt, men om man nu ska göra världen bästa krigsfilm, så räcker det inte till att göra en ”realistisk” kopia av temat: ”Vår kamrat saknas, vi tuffa gubbar ska söka reda på honom trots att han befinner sig bakom fiendelinjer”. Men som sagt, ramarna är utomordentliga och som en dramaföreteelse i underhållningstappning fungerar det utmärkt.

Är då Saving Private Ryan den ultimata krigsfilmen i den realistiska genren? Nix! Finnarnas filmer väger tyngre även om den, i jämförelse, minimala budgeten i dessa sätter hinder för filmskaparna. Där Ryan chockar med obehagliga bilder och en underhållande story, så tar Finnarna till den bistra pessimism, rädsla och dysterhet som präglas av den död som lurar i var och varannan skyttegrav. Något som enligt vinterkrigsveteraner dominerade mera än de välkoreograferade actionsekvenserna. Å andra sidan, vem vill sitta och titta på ett gäng pessimister i en barack som ibland går ut och avrättar ett gäng ryssar eller gör en skoningslös snabbraid bakom fiendelinjerna. För Finnar och tänkare fungerar detta, men för underhållningsknarkaren kan de mest realistiska Finska krigsfilmerna bli något tunga. Sevärda men tunga.

Saving Private Ryan är sevärd hur man än vrider och vänder på saken. Hemmabiofolk pinkar honung då de hör ljudet och ser bilden. Bättre kan man inte ha gjort det om man så hade försökt. En mycket imponerande krigsfilm. Kontroversiell och nyskapande, en klassiker i modern tid!

Jan Ahlgren