Recension - Blu-ray/DVD

Redan trailern skvallrade om att denna storsatsande samproduktion och den dyraste film som någonsin gjorts i Europa, inte skulle vara så mycket att ha. Den var väldigt lång och kändes mer sentimental än amerikanska storfilmer kan vara och man fnissade på ställen där man antagligen inte skulle fnissa.
Redan på pappret var det läge att misstänka att denna krigsfilm skulle åka ut på hal is. Samproduktioner blir av hävd sällan lyckade, många kockar osv, och inte minst det där med språket. Regissören Annaud sitter och pratar om att man inte kan spela in en sådan här film på ett annat språk än engelska. Tillåt mig tveka åt det grövsta, men rent ekonomiskt och vinsttänkarmässigt kan jag förstå det (inte konstigt att den blivit en stor hit i USA). Problemet är bara att resultatet blir, som i Enemy at the gates, dåligt och ibland rent parodiskt och pinsamt. Om man ska låta alla skådisar som ska föreställa tyskar och ryssar inbegripna i slaget om Stalingrad hösten 1942, ett slag som skulle bli avgörande för hela kriget, prata engelska då försvinner inte bara en stor del av trovärdigheten. Utan det blir rent komiskt när en bra skådis som Bob Hoskins i rollen som den framtida presidenten Chrustjev, dessutom lägger till med sin cockney- engelska och samtidigt försöker bryta på ryska.
Det här med språket kan verka småttigt och futtigt att haka upp sig på, men faktum är att det inte funkar, det blir som ringar på vattnet vad gäller hela filmens känsla och trovärdighet. Sedan spelar det ingen roll hur maffigt det stundtals är med Rädda menige Ryan- inledningen och feta stridsscener både till mark, sjöss och luft. De är ändå marginella, eftersom filmens fokus ändrar riktning en halvtimme in i historien och blir en ganska smetig romantisk kärlekshistoria för att sluta som en Vilda Västern film typ Sheriffen.
De som kommer undan med hedern i behåll tycker jag är Jude Law och Ed Harris, och i viss mån snyggingen Rachel Weisz, som i Mumien gjorde en slags uppdaterad version av Karen Allens karaktär i Jakten på den försvunna skatten.

Men Enemy at the gates är inte helt förkastlig ändå, jag måste ju visa var de stjärnorna i betyget kommer ifrån och det är den bitvisa spänningen som uppstår i duellerna mellan prickskyttarna Ed Harris och Jude Law. Samt inledningens ganska trovärdig och omskakande bild av det helvete som man inbillar sig att det kan ha varit.

Filmen är snyggt gjord och stålarna syns oftast på duken. Och skådisarna ser faktiskt ut som vanliga människor, skitiga och oglamorösa. Det är ett plus.

Men Hoskins Chrustjev och övriga "ryssar" och "tyskar" drar ner betyget ordentligt på detta spektakel, men de får hjälp av storyn som känns ganska platt och efter ett tag hyfsat oengagerad. Kärlekshistorien tar liksom över och kriget hamnar i bakgrunden och det blir lite märkligt.
Det bidde ingen ny Menige Ryan. Det bidde en mycket dyr historia som stupade, inte i kriget, utan på språket och förledande innehållsdeklaration, om man så vill.
Det blir till att se fram emot amerikanska krigsfilmen Pearl Harbour i höst istället. Amerikanarna är bäst på krigsfilmer - också.

Göran Skoglund