Recension - Blu-ray/DVD

Filmen Bowfinger är antagligen det närmaste man kan komma filmstadens verklighet om man vill se på den verkligheten lätt satiriskt. Jag har själv bevittnat udda lokaler och halvförfallna småhus med flagnande texter i fönster och dörrar som förkunnar att bakom fasaden hittar man minsann X Multinternational Pictures eller X Quality Moving Pictures eller X Film Company of America. Hollywood… i själva verket hela Los Angeles området är en plats för drömmar, krossade drömmar, ytliga människor, framgång, megakapital och totalt korkade människor i en salig blandning.

På våra svenska TV kanaler visar man ibland en liten del av det otroliga som pågår i USA och i synnerhet bland de rika i Hollywood. Hunden får en egen psykiatrikertid, poolen fylls med guldfärgat vatten, bilen (tysk eller svensk) byggs om för att ”stjärnan” inte kan ta med sina 6 älsklingsalligatorer på turné och ultradyra kläder köpes för en användning och sedan kastas de eller lämnas till fattiga på gatan. Va?

Den andra verkligheten är att Hollywood är fortfarande ett center för stora filmbolag som kan sin sak. Vi får njuta av ett fint hantverk då det är som bäst om vi har tur. Vi behöver inte bry oss om verkligheten bakom fasaden, endast slutresultatet som vi ser har betydelse. Det är det vi betalar för. Trots detta finns det hos de flesta av oss filmintresserade en önskan om att få veta mera… eller vara en del utav ”verkligheten”. Vi läser senaste skvaller om de rika och de vackra och i våra drömmar är vi/jag/du nyckelpersonen som, på ett eller annat sätt, producerar den där filmen som ger oss en hög vackra damer till sällskap, så mycket pengar att man inte kan böja sig för att skita ens en gång och slutligen den berömmelse man får då man bär hem en guldgubbe efter en viss gala. Är det inte så?

Så är det i alla fall för filmproducenten/regissören Bowfinger var existens i Hollywood börjar få sitt slut. Han har egentligen aldrig gjort något nämnvärt och hans ”International Pictures” börjar förfalla. Han är desperat. Då kommer hans revisor med ett korkat manus om Aliens som faller till jorden i form av stora, knubbiga, regndroppar. Desperationen driver honom att se manuset som genialt.

Hans två trogna vänner, en lakonisk skådespelarinna som så gärna vill vara fin och erfaren och en förrådsassistent som så gärna vill vara kameraman, hänger på hans plan. Även de är desperata. För att få ihop ett filmteam anställer de illegala mexikanska invandrare och som kvinnlig stjärna en bonntös från Ohio, direkt urstigen ur bussen. Utrustningen ”lånas” och finansieringen består i endollarssedlar som Bowfinger sparat ihop. Dryga 2400 har han. Han saknar dock en stjärna.

Efter några misslyckade lögner inför en filmfinansierare har han plötsligt utsett den neurotiska mega-actionstjärnan Kit Ramsey till sin ledande skådespelare och får all i teamet att tro samma sak. Det hör till saken att denne Ramsay inte vet om att han skall medverka och att han har några små problem. Han är en blottare och han är också medlem i en rörelse, som konstigt nog påminner om scientologernas tro på sin egen överlägsenhet. Han låter sig styras av rörelsen och sin egen stjärnstatus. Då Bowfinger och hans team plötsligt gör en film med honom, springer fram med knivar och pistoler, porträtterar sönderfallande Aliens, så håller Ramsey på att krevera. Rörelsen ser inte på detta med blida ögon, för de är naturligtvis beroende av Ramseys pengar. Skitkul.

Steve Martin gör en storartad comeback som Bobby Bowfinger. Han har kämpat med usla roller i flera år, men nu skrev han själv sitt eget manus och det är inte mindre än förbaskat roligt. Martin själv spelar med stillsam finess. Han är, som komiker och skådespelare, värd en statyett och en dag får han den. Tro mig.

Den riktiga stjärnan är dock Eddie Murphy som tycks ha hittat formen igen efter några års töntiga komedier. Murphy har alltid varit som bäst då han tillåts porträttera extrema personer. Hans tolkning av hela familjen Klump i ”The Nutty Professor” och Buddy Love i samma film, som f.ö. inte var en höjdare, är klassiska. Fortsättningen, ”The Klumps” med Murphy i alla roller ska bli intressant att se. I Bowfinger spelar han alltså Ramsey och Ramseys töntiga bror Jifferson. Och som Jiff är han fenomenal. Jag och sambon skrattade så vi höll på att gå av på mitten. Heather Graham spelar Ohioflickan som ligger med alla som hon tror kan hjälpa henne i karriären.

Trots allt detta blir Bowfinger aldrig en flabbfilm. I vissa scener fastnar skrattet och man kan se bakom en sanning. Jag vill jämföra denna films rolighetsgrad med en annan rolig film, ”Blast from the Past” som lämnar ett gott humör och en förhoppning att denna film skall bringa tillbaks den Martin och den Murphy som vi vill se på silverdukenm eller i våra hemmabiografer.

Ljud och bild är mycket bra och 100% även till musiken. Vau!

Scientologerna var naturligtvis inte roade om att man kunde känna igen deras metoder och taktiker i rörelsen som visades upp i Bowfinger. I synnerhet då Aliens nämndes och det fanns väl planer på att stämma både Steve Martin och regissören Frank Oz, men det skulle ha medfört att Scientologerna kanske skulle ha behövt visa upp sin doktrin, kanske sin hemliga bibel, som finns att fritt läsa på nätet, och därmed fått vissa penningstinna parter att inse att de inte är avkommor av utomjordingar som brutit sig ut ur slaveri från en ond rymdkejsare och….
Ja, ja, jag blandar mig inte i folks religioner, men som filmdåre känner jag ett visst hot i att just Scientologerna lyckats värva så många kända filmansikten och kommer därför att på sikt, om inte detta får ett slut, påverka filmindustrin på ett negativt sätt. Kolla bara in Travoltas ”Battlefield Earth” Herreminjee.

Knubbigt Regn blöter ner min snällapenna och får ett högt betyg och mina varmaste rekommendationer.

Jan Ahlgren

Andra recensioner