Recension - Blu-ray/DVD

Det vore synd att säga att Bad Boys skulle vara en av filmhistoriens stora hörnstenar. Att påstå att filmen skulle vara på något sätt nyskapande eller speciell inom action-komedin vore självbedrägeri.

Bad Boys är en typisk film för producenten Jerry Bruckheimer. Full av tät action, skarp dialog och omaka folk. Vi känner Jerrys handstil från filmer som ”Beverly Hills Cop 1 & 2”, ”Days of Thunder”, ”Crimson Tide”, ”The Rock”, ”Armageddon”, ”Enemy of the State”… ja, som ni ser, alla mer eller mindra massiva filmupplevelser som genererat en kolossal massa pengar till upphovsmännen. I jämförelse med de nämnda skäms inte Bad Boys alls som film. Det verkar som den gode Jerry med avsikt väljer att producera rätt korkade och ologiska filmer (utom ”Crimson Tide”) som attraherar den actionälskande publiken med små ambitioner att kritiskt granska innehållets trovärdighet eller de finslipade skådespelarprestationerna.

Alltså är Bad Boys en helt ypperlig film för den som gillar orealistisk action, snabba repliker kryddade med en helvetes massa svordomar samt se sedvanliga elementen med onda skurkar, omaka partnerskap, pang-pang och en skrikande chef. Själv är jag väldigt förtjust i denna film.

Styrkan i Bad Boys ligger i dess förutsägbarhet, dess slappa stil och det vilt käftande radarparet Will Smith & Martin Lawrence. Filmen är från 1995 då dessa tvenne skådespelare fortfarande var kända för deras medverkan i ett par populära TV-serier, ”Fresh Prince” och ”Martin”. Utan press från vissa håll kunde båda ösa på med såväl svordomar och omotiverat våld. Lawrence kör fortfarande nästan lika hårt idag, men Will Smith lär man inte ska höra säga ”fuck” lika ofta i kommande filmer. Det vore politiskt inkorrekt och ligger honom säkert i lasten då han on 20 år kandiderar som president i USA. Sååå präktig har han blivit. Inget illa om det, men han var snäppet roligare då han inte hade en kedja runt halsen.

Hur som helst är Bad Boys en underhållande, om också meningslös, film. Bilden och ljudet håller hög kvalité och skådespelarna är klippta och skurna in i sina roller. Joe Pantoliano gör en rolig roll som den lätt irriterade polischefen och Tchéky Karyo som ärkeskurken. Dialogen är roande och regin, som Michel Bay, är en standardregi där producenten har haft en hel del att säga om. Det är förståeligt då man kommer ihåg att Bad Bays är hans första regiarbete. Inte illa, men inget märkvärdigt.

Musiken torde passa dagens ungdomar och unga vuxna, men jag har litet svårt för rap och annan svart musik som man idag hör från morgon till kväll. Men även där finns guldkorn. Om inte annat så kan man njuta av ”Bad, boys, bad boys, a whatcha gonna do when they come for you”.

Jan Ahlgren