Recension - Blu-ray/DVD

Det är i skrivande stund 34 år sedan vi först fick se Eddie Murphy som prins Akeem, tronarvinge i det afrikanska kungadömet Zamunda som med sin lojale assistent Semmi reste till Queens, New York för att hitta den sanna kärleken. Filmen hette “Coming to America”, eller “En prins i New York” och var en enorm succé. Jag vet inte hur många gånger jag sett den genom åren, men den har alltid roat mig. Det var också här som Murphy började med sin vana att spela flera olika karaktärer, något han fortsatte med långt efter att det slutade vara roligt. Under denna tid hade Murphy inte heller några problem med att vara lite edgy, något som försvann vartefter han blev äldre och ägnade sig åt att göra femtioelva barnfilmer om Dr Doolittle istället.

Så, vad talade för att en uppföljare så många år senare skulle fungera? Inte mycket, och det var också därför jag hade väldigt låga förväntningar på “En prins i New York 2”.

Prins Akeems far, kung Jaffe Joffer har inte långt kvar att leva och det är snart dags för Akeem att ta över tronen. Det som oroar dem båda är att Akeem och hans hustru Lisa har tre döttrar men ingen son, och enligt Zamundas gamla lagar krävs det en manlig tronföljare. Dessutom vill general Izzi från grannstaten gärna se ta över Zamunda, antingen genom att gifta bort sin son till en av Akeems döttrar och därmed göra honom till framtida kung, eller att ta över landet med våld.

När Akeem får reda på att han eventuellt har en oäkta son från sin tid i Queens blir han först väldigt upprörd, men inser att denna son också kan vara räddningen för Zamunda. Så tillsammans med Semmi beger de sig återigen till New York och träffar på en hel rad med gamla bekanta i sökandet efter den förlorade sonen.

Storymässigt är det i tunnaste laget, men ta mig tusan om jag inte blev charmad av filmen ändå. Först och främst var det kul att återse (nästan) hela gänget från den första filmen, de enda som egentligen saknades var Madge Sinclair som spelade Akeems mamma i den första filmen (Sinclair gick bort 1995) och Samuel L. Jackson som hade en liten roll som rånare. Istället får vi Wesley Snipes som general Izzi och jag måste säga att det var härligt att se honom i en komisk roll igen. Det bjuds också på en del mer eller mindre oväntade cameos under filmens gång.

Det är en förutsägbar historia, men med så pass mycket hjärta och charm att det ändå blir underhållande. Lika bra som originalet blir det inte, men en stark trea måste det bli. Fanken, bara att få se Randy Watson och hans band Sexual Chocolate igen får en på gott humör!

Fredrik Liljegren, chefredaktör