Aline

  • Svensk titel: Aline
  • Originaltitel: Aline
  • Speltid (min): 128
  • Release (Blu-ray/DVD): 2022-04-04
  • Tagline: A fiction freely inspired by the life of Céline Dion.
  • IMDb: Aline

Recension - Blu-ray/DVD

Aline Dieu föds som den yngsta dottern i en barnaskara på 14 barn i Quebec, Kanada. Uppväxt i en musikalisk men fattig familj så upptäcks hennes fantastiska sångtalang i tidig ålder, och påhejad av sin familj försöker hon sig på en karriär som sångerska.

När en kassett med hennes sång når producenten Guy-Claude ändras hennes liv för alltid. Guy-Claude ser den otroliga talang som den unga flickan har och ser till att skapa en ny framtid för henne. Världen ligger inför hennes fötter.

“En påhittad historia fritt inspirerad av Celine Dions liv” står det på omslaget, och det är ju ingen underdrift. Det är uppenbart att det handlar om Celine Dion när man ser filmen, inget annat är tänkbart. Så varför ändrade man namnet? För rättigheter kanske, men borde inte det också ha betytt att man inte kunnat använda Celine Dions musik? För det blir onekligen lite konstigt när filmens Aline Dieu står på Oscarsgalan och framför “My Heart Will Go On”.

Ett annat konstigt beslut är att låta huvudrollsinnehavaren Valérie Lemercier spela Alina genom alla åldrar. Vi har alltså en snart 60-årig kvinna (Lemercier är född 1964) som spelar en 12-årig flicka, även om man försökt ändra hennes uppsyn och storlek i postproduktion genom att hobbitifiera henne. Det funkar halvdant. Hennes längd blir ju rätt, men det är störande tydligt att det är en vuxen kvinna som spelar ett barn. Det här valet känns väldigt onödigt, nog måste man väl ha kunnat hitta ett barn som kan mima lite? Nåväl, min gissning är att Lemercier ville ha full kontroll och att det inte räckte för henne att regissera, skriva manus och spela Celine, förlåt Aline, som vuxen utan absolut måste spela henne i alla åldrar.

Förutom de två punkterna ovan är detta en “biografi”, om man kan använda det ordet när det nu inte är Celine det handlar om (fast det är det) som rullar på i bra tempo. De två timmarna går relativt fort, och man förs rappt igenom Alines karriär från de första små gigen som barn till de stora showerna i Las Vegas. Faktum är att jag blev glatt överraskad över att den här filmen inte var skit, för på pappret har den inte mycket som talar för den om jag ska vara ärlig.

Det är snudd på en stabil trea i betyg, men jag kan inte släppa hur creepy och onödigt det är att se en barnifierad 60-åring så det blir till slut en stark tvåa i betyg.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer