Recension - Blu-ray/DVD

Jag har alltid gillat Drew Barrymore. E.T., Firestarter, Cat´s Eye fram till modernare prylar som Batman Forever, Bad Girls och The Wedding Singer är alla filmer där hon gör bra ifrån sig och speciellt i den sistnämda är hon förtjusande. Hon är talangfull och äger buntvis med charm, inget snack om annat, men i denna high school rulle (den femtioelfte för året...) är det inte mycket som funkar eller är bra.

Barrymore spelar reportern Josie Geller som för att bli accepterad på den stora tidningen i Chicago låter sig skickas iväg på ett undercover-reportage om skolungdomar. Hon, som är 25 år, ska alltså få en andra chans att gå i high school bland 17-åriga kids. Lätt motvilligt går hon med detta för jobbets skull, men hon blir hela tiden påmind, inte minst av sin lillebror David Arquette, att hon kallades Josie Grosie under sin skoltid och var mobbad stup i ett. Smärtsamt medveten om det tuffa i uppdraget, tänker hon att här kan man slå två flugor i en smäll. Hon får chans att gå om high school och undvika nördstämpeln och till och med försöka bli cool och poppis, och hon kan göra ett scoop och få fast anställning på tidningen.

Vad tror ni händer? Jo, hon knallar in i en klass, tas emot utan frågor, men får nördstämpel ganska direkt och bästa kompisen blir en av de utstötta matteklassfreaksen, en tjej med glasögon som de populära tjejerna hatar. Ingen tycker hon verkar vara för gammal för high school. Lillebror Arquette lyckas också börja på samma skola för att fortsätta med sin avsomnade baseballkarriär. Han blir poppis rakt av genom att vara värst på att få i sig mest cole slaw! Trovärdighet kanske man inte alltid ska kräva av denna typ av filmer, men någon gräns måste det väl finnas. Inte bara det att Barrymore är 25 år i en klass med 17- åringar, hennes "lillebror" Arquette ska vara 23.

Jag gillar verkligen genren high school och collegefilmer, men Alla var där är ett mästerverk i jämförelse med Never been kissed. Här ligger i och för sig tonvikten mer på romantisk komedi, men det är trots det en skolfilm och som sådan är den ibland katastrofal. Storyn i sig är ganska intressant, men framförs på ett så töntigt och svart-vitt sätt att man blir beklämd. Karaktärerna är så endimensionella och löjliga att man inte hittar någon att identifiera sig med.

Och när tidningen vill sätta en kamera på Josie så att man på redaktionen kan se vad som händer, blir det liksom för mycket. Hela redaktionen sitter och följer hennes öden och äventyr, lite à lá Truman Show och man undrar, har inte de ett jobb att sköta? Det ska föreställa en moralstory om vikten att vara sig själv och att det viktigaste inte är att bli så poppis som möjligt. Men det känns mer som She´s All That, där man ändå måste förändra sig för att bli accepterad och bekräftad. Jag tycker slutet lite luddigt trots allt visar på hur Josie kommer till insikt om att bli prom queen inte var så viktigt, utan att det gäller att bli respekterad för den man är. Men jag vet inte, för det blir så smetigt och gulligt och förutsägbart och alldeles för lätt och enkelt allting.

Hela filmen är platt och dras med taskig dialog, en typ av dialog man hört tusentals gånger förut. Det enda, utöver Barrymore och lite grann också David Arquette (trots det där med hans ålder) som känns lite ballt är hela filmens flirt med Stephen King-rysaren "Carrie". Framförallt gäller det examensbalen på slutet, där Arquette brister ut: Det var precis som i Carrie! Jag trodde hon skulle döda oss allihopa! En svag tvåa i betyg till Never been kissed som bara bekräftar det som de flesta high school-filmer på senaste tiden varit ett symptom på; genren behöver lov i väntan på en ny, fräsch approach. Ungefär som det Scream gjorde för skräckfilmen.

Göran Skoglund