Recension - Blu-ray/DVD
Som svenskar ska vi vara stolta över att ha en så fin skådespelare som Stellan Skarsgård. I Aberdeen bevisar han verkligen att han kan även om han gjort en del filmer som inte visat detta (Deep Blue Sea t.ex.). Därför är det också synd att filmen inte håller samma höga klass som Skarsgård.
Aberdeen tar sin början i Skottland där Helen (Rampling), sjuk i cancer, ringer till sin alienerade dotter (Heady) i London och ber henne hämta Tomas (Skarsgård), hennes försupne far, i Oslo. Helen hävdar att han gått med på att lägga in sig på en klinik i Skottland men inte kan ta sig dit på egen hand. Efter viss övertalning går hon med på att göra det och tar sig kvickt till Norge och lyckas även övertala sin far att följa med även när hon fått reda på att den verkliga anledningen till deras resa är att Helen är sjuk.
Tyvärr tillåts de inte ta flyget då Tomas visar sig vara något för berusad och de får där för bila norrut för att ta båten till England och sedan vidare till Aberdeen i Skottland. Självklart är detta lättare sagt än gjort och en ganska ordinär road movie tar sin början.
Mycket av filmen problem ligger i att det just är en road movie något som används som dramaturgiskt grepp alltför ofta. Visst tjänar historien på att bli berättad i denna form men nog skulle man kunna komma på något som känns lite nyare? Och om man nu ändå fastnar i att göra det till en road movie så kunde man i alla fall förnyat genren istället för att köra samma knep som man sett tusentals gånger förr. T.ex. så får de två punktering på bilen och fortsätter genom att lifta med en snäll lastbilschaffis (Hart). I nästa scen sitter de alla tre på ett middagsställe av amerikanskt stuk där utsikten blickar över motorvägen.
Berättartekniken är dock inte det enda som bygger på klichéer och väl invanda grepp. Karaktärerna är det också. Dottern, som lyckats rätt bra karriärmässigt, ligger med en ny man var natt och sniffar vitt pulver när det behövs. Tidigare nämda lastbilschaffis passar också in här. Tack och lov, så har man rollbesatt filmen oerhört bra med både kända och okända ansikten som ger liv åt karaktärerna och slutscenen är väldigt välregisserad (tyvärr den enda scen som Moland verkligen lyckats med till hundra procent).
Det skulle vara hur kul som helst att ge Aberdeen ett högt betyg men de enda som förtjänar det är skådespelarna och till viss del vissa av de konflikter man fått till i filmen. Annars är det mesta rätt ordinärt och intjatat en massa gånger förut. Sen är det rätt konstigt att road movies alltid ska vara fyllda med ovanligt många stora händelser för att föra handligen framåt när det egentligen inte behövs. Konstigt, tycker jag.
Kommentarer