Recension - Blu-ray/DVD

Den buttre änklingen Otto har en väl inrutad procedur han tar sig igenom varje morgon. Efter frukost går han ut i radhusområdet och kollar att grindarna är ordentligt låsta, att återvinningen har skötts korrekt och att all är “som det ska”. Prata med grannarna, ja det håller han till ett minimum, och bara om det absolut måste göras.

En dag flyttar en ny familj in i huset tvärs över gatan. Det är den pratglada och energiska Marisol med make och barn som till Ottos förtret blir hans nya grannar. Jag menar, karln kan för fan inte ens fickparkera med släp!

Vartefter tiden går lyckas Marisol med det ingen trodde var möjligt. Hon blir faktiskt Ottos vän, och får veta mer om vem Otto är och varför han beter sig som han gör.

Jag tror inte att filmen “A Man Called Otto” behöver så mycket introduktion egentligen. Det är en amerikansk nyinspelning av den svenska succén “En man som heter Ove”, som i sin tur bygger på Fredrik Backmans roman med samma namn. Både boken och den svenska filmen är enormt populära, och jag misstänker ibland att jag är den enda kvar som varken har läst boken eller sett filmen.

I det här fallet kan dock min brist på Ove vara till Ottos fördel. Jag har hört vänner (vars filmsmak jag känner till) säga att “A Man Called Otto” var totalt onödig. De tyckte den var välgjord, Tom Hanks är förstås lysande, men filmen gav dem ingenting. Det var bara en karbonkopia av “En man som heter Ove”, och därför blev det inget nytt. De såg allting komma direkt.

Men jag som inte har sett den svenska förlagan hade istället möjligheten att ta till mig “A Man Called Otto” helt utan detta bagage. Mina vänner hade delvis rätt: filmen är mycket välgjord och Tom Hanks är fantastisk som grinig gubbe med hjärta. Men där de hävdade att allt kändes som en upprepning fick jag en färsk historia berättad för mig på ett varmt, vackert, komiskt men samtidigt tragiskt sätt. Jag tänker inte ens skylla på tidig pollensäsong, här blev det fuktigt i ögonvrån under filmens gång. Man skulle till och med kunna säga att jag satt och fulgrät i soffan.

Jag ger “A Man Called Otto” en stark fyra i betyg. Har ni inte sett den svenska filmen ska ni absolut se den. Om ni däremot har sett den svenska filmen, så se gärna denna också. Men ni kanske ska vänta ett tag, så ni inte har förlagan i färskt minne.

Själv ska jag definitivt se “En man som heter Ove” vartefter, men jag väntar nog ett tag till.

Fredrik Liljegren, chefredaktör