Recension - Blu-ray/DVD

Det har gått 16 år sedan vi senast såg Jake Sully på Pandora. Det var då han bistod Na’vierna och hjälpte dem besegra de ondskefulla soldaterna från jorden, och ända sedan dess har han levt som en av dem. Han är nu gift med Neytiri, och har tre biologiska och ett adopterat barn. Som grädde på moset är han också hövding i Omatikayastammen. Visst vet du, fint ska det vara.

De dumma, dumma människorna har dock inte givit upp. Fast nu handlar det inte bara om att utvinna unobtainium från Pandora (faktum är att detta inte omnämns alls), utan nu handlar det om att göra plats för att människosläktet ska flytta dit permanent efter att ha förstört jorden en gång för alla.

Till sin hjälp har man en ny form av avatarer, kallade rekombinanter. Istället att som förr styras av en nedsövd människa i vattentank har dessa avatarer en personlighet uppladdad direkt i kroppen via USB-sticka från Kjell och Co. Dessa rekombinanter leds av den hämndlystne överste Quaritch vars ursprungliga kropp dödades av Sully i den första filmen.

När Sully hör talas om detta bestämmer han sig för att ta sin familj och flytta från Omatikayastammen. Han inser att Quaritch är ute efter honom personligen och vill inte utsätta sin stam för den faran.

Istället flyttar han till maorierna, förlåt, Metkayinastammen som bor i samspel med havet istället för skogen. Av någon anledning är det helt OK att utsätta dem för faran istället. Nåväl, efter mycket om och men anpassar sig Sully och hans familj till ett nytt liv. Till en början hånas de för sina ej vattenanpassade kroppar, men de lär sig snabbt och vinner snart Metkayinas respekt.

Men det är klart att Quaritch inte ger upp i första taget. Han lokaliserar Sully och hans famij och drar igång ett regelrätt krig.

Det har gått snart en vecka sedan jag såg “Avayar: The Way of Water” men jag har väntat tills nu med att skriva min recension. Jag var nämligen så irriterad efteråt att jag kände att det är bäst att lugna ner mig för att inte låta känslorna ta över helt. Så här med facit i hand tror jag dock inte att det gjorde någon som helst skillnad. “Avatar: The Way of Water” gjorde nämligen exakt samma intryck på mig som den första filmen: Den är magnifik och imponerande ut ett tekniskt och visuellt perspektiv. Den är samtidigt alldeles för lång med tanke på att den fantasilösa handlingen ryms på en servett. Det här är inte en film, det är en skärmsläckare.

Förutom den tekniska biten, som är tveklöst fantastisk, finns det ingenting jag gillar med filmen? Jodå, och det är exakt samma som i den första filmen: Sigourney Weaver som forskaren Grace Augustine och hennes dotter Kiri, samt Stephen Lang som överste Quaritch. Både Weaver och Lang är en fröjd att beskåda (det är de alltid), men i den här filmen får vi mest se dem som avatarer vilket är ett litet minus. Sam Worthington är inte det minsta minnesvärd (precis som vanligt) och Zoe Saldaña hålls tillbaka av den tråkiga karaktär som Neytiri är.

Nej vet ni vad, det här är inte roligt någonstans utan faktiskt riktigt tråkigt. Inte bara det, det är tråkigt i över tre timmar! Betygsmässigt är inte filmen som sådan värd mer än en etta, men jag ökar till en tvåa enbart för de tekniska framsteg som Cameron gjort. Ser jag fram mot fler uppföljare? Nej, inte ett dugg. Önskar hellre att Cameron får tummen ur och godkänner den redan klara bluraymaster av “True Lies” som finns så jag äntligen kan uppdatera min gamla DVD av den klassikern.

Smaken är dock som baken, och min kollega Johan var betydligt mer förtjust i “Avatar: The Way of Water” än undertecknad och gav den full pott i sin biorecension. Så jag kan bara uppmana er till att se filmen själva och bilda er egen uppfattning om den.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Andra recensioner