Alien

  • Svensk titel: Alien
  • Originaltitel: Alien
  • Speltid (min): 112
  • Release (Bio): 1979-11-02
  • Release (Blu-ray/DVD): 2009-12-23
  • IMDb: Alien

Recension - Blu-ray/DVD

1979 skrev regissören Ridley Scott historia med sin film Alien. Den blev inte bara stilbildande utan också inspirationen till en massa, jämförelsevis, misslyckade kopior. Den anses vara (och ÄR) den mest skräckinjagande, adrenalindrypande och suggestiva film någonsin. Filmens händelser och den täta klaustrofobiska stämningen gör att endast de tuffaste DVD-fantasterna sitter ensamma uppe på natten och tittar på den utan att skita på sig. Vi andra söker sällskap, kuddar framför ögonen, full belysning i rummet eller många och långa pauser.

Nåja, jag överdriver inte då jag påstår att Alien är den bästa skräckfilmen någonsin som spelar på temat människa mot monster. Och då försöker jag i allmänhet låta bli att rangordna det jag sätt i kategorier som ”bästa” och ”sämsta”. Men Alien är oöverträffad.

Det finns inte en onödig ruta i hela filmen. Allt Scott har valt att visa är relevant, även insinueringarna. Vi vet knappt något om monstret och mycket av spänningen bygger just på föraningar och ovetskap. Skådespelarna, med Sigourney Weaver i spetsen, visar i sina uppträdanden en skräck som man sällan har möjlighet att se i en film. Visst finns det heroism och orealistiska handlingar, men man måste komma ihåg att film är en kommersiell konstform och om ingen vill se den, så blir det inga flera. Därför måste man kompromissa ibland och jag är villig att låta bli att vara petig då det gäller vissa kompromisser.

Filmen har några år på nacken och vill man så kan man anse att den har åldrats något. Själv väljer jag än en gång att inte märka det, utan koncentrerar mig i stället på belysningen, kamerans hektiska rörelser och sceneriets kvävande närhet. För att inte tala om artisten H.R.Gigers helt sanslösa designer. Hans designer i filmen är dock inte vad han ville att man skulle visa. Hans versioner av Alien äggen var snarare skulpturer av vaginor och hans monster en mera ”sexuell” företeelse. Producenterna fick hicka och man filade litet på Gigers påfund. Det var nog tur, det.

På 70-talet fanns det minsann rymdmonster, pälsgubbar och ett och annat fanstyg som diverse rymdexpeditioner påträffat både på TV och film. Star Wars hade visat ett antal nosgummor och horngubbar på Tatooine och kapten Kirk hade slagit ihjäl allehanda rymdspöken 20 år innan Luke Skywalker kivades med Darth Vader. MEN, alla dessa är positiva och lätt optimistiska filmer. Alien är så nattsvart och ondskefull som ett monster kan bli och filmen Alien ger inget hopp om bättre tider den heller.

Alien är egentligen ingen actionfilm som exempelvis James Camerons uppföljare, men den innehåller, i synnerhet i den andra halvan av filmen, andlös ”action” om man så vill. Katt & rottaleken blir så spännande och så hektiskt att man upplever spänningen näst intill ohållbar.
(Parentes! Nu måste jag bara påpeka, att jag är en fanatisk vän av skräck- och sci-fi film. De som inte uppskattar dylika filmgenrer kommer att finna mina omdömen missvisande. De som vill leva i den verkliga världen må välja att se en annan film)
Allt i filmen, inklusive dialogen, ger en känsla av verklighet och som sagt så finns Han Solo långt, långt borta. Ljudet är skrämmande bra, bilden precis som på premiärvisningen i forntiden och menyvalen garanterar flera egenskaper än man hade på bio då. Musiken passar bra, den också, i filmen, precis som en bläckfisk i ansiktet.

Med dessa ord hamnar filmen bland de få, men exklusiva filmen, som kammar hem hela 100%. Underhållningsvärdet för denna skräckfilm är oöverträffat. En fullträff!

Än så länge.

Jan Ahlgren

Kommentarer