Recension - Blu-ray/DVD

Det finns ett videoband.
Därute någonstans.
Ni kanske hittar det i brevlådan eller videobutiken en dag.
Ni kanske sätter i det i videon.
Sätter er för att se på det.
När ni har tittat klart titta då på klockan.
Du har exakt 7 dagar kvar att leva.


Se på de 7 första raderna i den här texten. Visst låter det otäckt likt ett upplägg för någon halvtrist slasherfilm där en Sarah Michelle Gellar-kopia gallskrikande försöker överleva i 98 minuter - medan hon och hennes vänner ständigt attackeras av en mystisk figur med antingen en krok, borrmaskin, gummimask modellerad efter nån Enterprise-kapten, eller bara en hederlig kockkniv?

Lyckligtvis är så inte fallet.

Lyckligtvis är ”Ringu” regisserad av Hideo Nakata som även har gjort en dokumentär om Masaru Konuma – en mjukporrfilmare som var aktiv under tre hela årtionden - och ”Garasu no nou” som sägs vara en modern Törnrosa-historia med inslag av science-fiction, komedi och thriller.

Nakatas film – som baserar sig på en bok av Koji Suzuki - är en kuslig liten sak. Som en korsning mellan den påträngande realismen i ”Blair Witch Project” och David Lynchs intressantare tankar & drömmar i ”Twin Peaks” eller ”Mulholland Drive”.

Både tempot och skådespeleriet i filmen påminner om ”Sjätte Sinnet”. Långsamt och nedtonat. Avpassat för att ge full kraft till den kalla stämningen. Som får en extra låda med is av Nakatas aktörer som är genomgående bra till utmärkta – håll särskild utkik efter unge, kuslige sonen.

Filmen har dock ett problem. Ibland känns tyvärr manuset spretigt, ibland rörigt och på några sidor verkar någon ha använt den logiska hålslagaren. Fast, å andra sidan, så känns på nåt sätt det inte helt ologiskt att några av trådarna sitter lite löst i en ofta oförklarlig film som den här.

Och här någonstans trodde jag att jag hade skrivit klart. Eller hoppades det åtminstone då klockan var ungefär en halvmil bortom midnatt.

Så jag faller till sängs för att sova. Men det går inte. Så fort jag blundar fladdrar knastriga, grovkorniga bilder sakta på insidan av ögonlocken.

Märkliga svarta ögon med bokstäver inuti.

Män som, med dukar över huvuden, pekar ut över regnpiskade klippor.

Unga kvinnor, i vita nattlinnen, som till synes saknar ansikten.

Jag vrider mig fram och tillbaka i över en timme innan jag slutligen slumrar till.

Nästa dag surfar jag planlöst omkring. På Imdb ser jag att någon skriver att ”Ringu” är den enda filmen som har fått honom att sova med lampan tänd hela natten. Även om jag själv inte blev tvungen att ta till så drastiska metoder för sömn så förstår jag honom.

Det är något jävligt olustigt över den här filmen.

Henrik Edberg