Exit wounds

  • Release (Bio): 2001-06-08
  • Tagline: What Can Two Men Do Against A Gang Of Crooked Cops? Whatever It Takes.

Recension - Blu-ray/DVD

En recensent säger : Exit Wounds blev tydligen en oväntad framgång när den släpptes i USA, och utsågs raskt till Steven Seagals comeback som storstjärna. Jag visste faktiskt inte att Seagal hade en riktig karriär, du vet, en sån där med toppar och dalar. Jag trodde han bara traskade på i sin egna lilla, bryt-handlederna-av-skurkarna-så-lär-de-sig-en-läxa-genre, för en trogen publik av mer eller mindre finniga tonårspojkar. Hans trovärdighet bygger på att han kan slåss på riktigt, vilket i viss mån kompenserar för att han högst kostar på sig två eller tre olika miner i sina filmer. Någon slags coolhet har han väl också, genom att han alltid verkar så blid och lugn men effektivt gör mos av alla som muckar med honom. Och nu har han gjort "comeback".

En avdankad actionstjärna. En rappare med låtsasnamn och skådespelarambitioner (DMX), som vill visa sina hemmapojkar att han är hård som sten. En gammal filmfotograf som på senare år bestämt sig för att regissera. Ett manus om en snut med auktoritetsproblem, som kommer korrumperade kollegor på spåren. Låter det som förutsättningar för en fantastisk film? Insert "nix" here. Blir man positivt överraskad? En liten, itten, bitten smula ibland, men för det mesta är Exit Wounds precis så ospeciell som man kunde misstänka.

Bartkowiak regisserade sin första film för två år sedan, men han är absolut ingen nykomling, ingen rockvideoregissör som försöker göra Riktig Film. Nej, han har jobbat som filmfotograf sedan 1976, på snygga rullar som Speed och Falling Down. Men när han regisserar gör han exakt samma misstag som småbarnen direkt från MTV, slarvar med det mesta utom bilderna. En duktig regissör skulle inte tillåta snustorra, övertydliga repliker som "we're gonna compile the footage on our digital video editing system", eller låta en polischef säga "you're fired" när han skjutit en korrupt tjänsteman. Det blir ju bara fånigt. Och även om klichéer hör till genren, så får man väl behärska sig lite? Eller snarare, försöka konstruera åtminstone en enda scen eller karaktär vi inte sett förut. Usch, va gammal och sur man känner sig när man skriver sånt här ... men det är filmens fel, inte mitt!

Fast en Seagalfilm ska väl bedömas över hur mycket och bra action den har? Tja ... väldigt mycket men bara ganska bra, blir slutbetyget. Biljakterna är för många och för långa. "Stanna bilen och slåss som män" tycker jag trött när jag gäspande ser hjältar och skurkar köra fara igenom ännu en hårt trafikerad korsning, ivrigt skjutandes. Steven kan fortfarande bryta handleder och slå ner sju småskurkar alldeles själv, men det är för mycket täta närbilder och snabba klipp för att bli riktigt imponerande. Slutligen är det för lite "oj!". Det är inte ofta man spärrar upp ögonen och inser att man sett något riktigt häftigt. Det är kompetent och rätt roande, men John Woo hade inte blivit imponerad, inte ens gamla Sam Peckinpah. Det är, liksom, okej. Inte mer.

Exit wounds är en grabbfilm, så mycket grabbfilm att det nästan är generande. Det handlar om hårda killar som kör dyra sportbilar eller Hummers och hänger på klubbar där tjejerna dansar topless i glasburar. Till och med datanerdarna är tuffa här. Turligt nog lättas det upp av ett par scener där Seagal visar lite självdistans, där de sammanbitna käkarna slappnar av lite i ett leende, men det går strax över.

Inget speciellt alltså, den norpar inte ens den föga imponerade titeln Seagals Bästa Film (för det gör Fire Down Below). Även om den är jäkligt lättglömd, flaxar förbi och försvinner i ett nafs, lämnar man den dock med två frågor i huvudet.

1. Vad tusan hände med den kvinnliga polischefen, och varför pratade ingen om det?
2. Var snacket under eftertexterna lite roligt eller bara lågt?
2 av 5.


Anders Lindahl
anders@tellusfilm.com


• • • •


Medan en annan tänker : Steven Seagal har länge stått utanför tiden. Precis som navelludd har han inte fyllt nån speciell funktion på jorden. Visst, i början av 90-talet var hans benknäckande actionfilmer något fräscht för oss nordbor. Men vem behöver egentligen honom när du idag kan gå ner till närmaste Konsum-butik och köpa en Jackie Chan rulle?

Historien här är den densamma som i alla oorginella polisfilmer sen nångång runt 1971. Orin Boyd är en polis som går sina egna vägar, cheferna gillar inte honom yada, yada, yada du vet hur det brukar vara. Efter att räddat vicepresidentens liv men gett honom lite dålig publicitet så blir Boyd förflyttad till en av stadens många rövhål. The 15:th Precinct. Snabbt upptäcker han att saker inte står rätt till - på de mest oväntade ställen.

Av alla Seagal-filmer är den här den mest oseagalska. Den har både bra biroller i DMX och Anthony Anderson, ett någorlunda oförutsägbart manus och de flesta scenerna som bara är till för att visa hur jättebra Steven är på kampsporter - de som brukar låta snap, crackle & pop - är ersatta med kortare, snyggare koreograferade fajter, biljakter och pangpang.

För första gången på många år så verkar det också som nån annan än Seagal har haft kontrollen här. "Exit Wounds" tar sig, till skillnad från hans andra verk, inte på blodigt allvar utan blandar upp våldet med humor istället för allvar. Mr. NinjaMan himself är mer nedtonad än vanligt och även om han fortfarande går som han hade en tennisboll i varje armhåla är han inte hela tiden skrattretande dålig. En, eller kanske två gånger, är han till och med rolig. Inte för att man får tillfälle att ironisera honom, utan på riktigt. Nej, jag skämtar inte.

I USA har filmen tydligen gått väldigt bra och här hemma i Sverige kommer Kung Carl-Gustav förmodligen jubla & hjula hela vägen till biografen. Inte konstigt, "Exit Wounds" är ett stycke klassisk sommar-action i samma pigga skor som "Rush Hour" och "Die Hard 3" sprang omkring i. Fast inte lika bra. Och heltokigt ologiskt. En svag 3:a.

Få personer har genom åren delat ut så mycket glädje som Steven Seagal. Även om det ofta var på ett annat sätt vad han förmodligen har tänkt sig. Att fullkomligt ironisera sönder "Fire down Below" eller skratta så man kiknar rakt genom "the Glimmer Man" är precis lika fantastiskt som att se "Dum & Dummare" första gången.

Jag inser nu att den tiden när man spännt såg fram emot ett nytt direkt till video släpp med Steven kan vara över. Att Steven Seagal faktiskt fyller ett syfte i världen igen. Senare...... när jag studsar omkring på IMDb, ser jag att han har spelat in en ny film efter "Exit Wounds". Den sägs, tack och lov, vara urusel.

3 av 5.

Henrik Edberg

Kommentarer