Recension - Blu-ray/DVD

Hej, jag heter Göran och jag är en actionfilm-aholic. Jag gillar fläskiga testosteron-actionrullar. Jag älskar Point break. Till exempel. Jag tycker mycket om Cliffhanger. Till exempel. Så där kan jag fortsätta. När jag var yngre var det bara action och äventyr som gällde. Vissa rullar var bra, andra mindre bra, ett fåtal skitbra. Man kanske tycker att en person når en viss ålder och borde då få en mer förfinad smak och liksom fnysa åt dagens actionfilmer. Kanske säga nåt i stil med att "tacka vet jag förr, då kunde man göra action, oj oj! Nu är det bara en massa oväsen och effekter. Så, jag erkänner att jag är svag för actionfilmer. Stäm mig. Biljaktsfilmer ska vi bara inte tala om. French connection, bullitt… Aj, aj, aj. Listan kan göras lång. Det hoppas jag aldrig bli för gammal för.

Jag tänker inte ställa mig upp och skrika att "vilket skit, vilket hjärndött och urbota korkat skit!".
No sir.
Jag har inte kommit hit för att göra avbön.
Jag vill tala om att så länge actionfilmer får en att stappla ut från bion alldeles vinglig och pirrig och omskakad, så vill jag vara med och se dem. Varför pratar jag om Point break och Cliffhanger i början? Jo, dessa två filmer är bra exempel på testeronstinna och adrenalinpumpande, om än ganska korkade, egentligen, filmer som man köper just för att de är dumma, men också så rackans skickligt gjorda och för att de inte utger sig för att vara något annat än de är. Det är stentuff action som skakar om dig och tar dig på en vild resa och kastar ut dig på gatan som en våt trasa. De levererar helt enkelt.

Men det är inte bara därför jag nämner Point break. Nej, förutom att Paul Walker som spelar polisen Brian påminner om en yngre Keanu Reeves, speciellt Reeves som Johnny Utah i Point break, så är storyn i The Fast and the furious snarlik den i Katryn Bigelows actionsnyting från 1991.
Brian älskar snabba bilar och han infiltrerar ett gäng tuffingar ledda av Dominic (Vin Diesel, från bl a Rädda menige Ryan och Pitch black) som kör street racing och kapar lastbilar för att finansiera tävlingar. Precis, byter man ut surfingbrädorna mot snabba bilar och bankrånen mot långtradare så har du Point break goes street racing in L.A. Det ska erkännas att jag i början på filmen höll på att drabbas av panikångest och tinitus. Volymen är extremt högt uppskruvad och ett ständigt pumpande hårt soundtrack ligger som en matta över filmen i stort sett hela vägen. Aldrig en tyst stund. Men efter ett tag vande man sig. Drogs in i storyn, eller snarare slungades in. Hur många gånger har man inte hört eller läst att en film ska ha fullt ös från början till slut? Och hur många gånger har det inte stämt? Många gånger…
För att nämna ett färskt exempel, Gone in 60 seconds… Men tro mig. The Fast and the furious är en kick utav sällan skådat slag. Jag snackar om att man fysiskt håller sig fast i biofåtöljen. Man får svindel och mår nästan lite illa. För det går undan och det släpper aldrig förrän i sista rutan. Min kropp vibrerade mot slutet.

Jag heter Göran och jag älskar actionfilmer.
Även om de är dumma. Speciellt om de är dumma och så häftiga som The Fast and the furious. Jag är så långt ifrån macho, bilar, muskler, våghalsighet och ballhet som det går. Kanske just därför blir verklighetsflykten desto större. Liksom upplevelsen.

Snabbt och ursinnigt.

Göran Skoglund