Recension - Blu-ray/DVD

Barnboksförfattaren Dr. Seuss är nästan lika amerikansk som äpplepaj och konstiga valsystem. Den tecknade filmversionen av hans historia om den missunnsamma Grinchen är en lika stor självklarhet vid jul i USA som Karl-Bertil hos oss. Ron Howard ger sig alltså in på känslig mark när han gör en moderniserad version med Jim Carrey i huvudrollen. Själv har jag varken läst boken eller sett föregångaren, och kan därför inte jämföra, utan bara fundera över de viktigaste frågorna. Får man julstämning? Har man kul?

I Whoville är julen det finaste som finns, en symbol för hur fina och goda de själva tycker att de är. Staden pyntas till en karikatyrisk överdrift av amerikansk jul, där grannarna tävlar om att pryda huset med flest lyktor och bär på gigantiska berg av julklappar. Det finns också något Simpsons-artat över staden. Likt Springfield är den befolkad av lättledda och smått enfaldiga människor som håller med den som talar sist, vilket oftast är den ytlige och lite småkorrupte borgmästaren.

Staden har dock en invånare som inte passar in. Han bor bortom de gulliga sagohusen på ett högt, otäckt berg, med sin hund som enda vän och hjälpreda. Det är förstås Grinchen, en grön, luden varelse som hatar julen, och det med goda skäl. Som liten blev han nämligen utsatt en grym förödmjukelse en jul och tog sin bittra tillflykt till berget, där han lever på de sopor som stadens invånare kastar bort. Här finns en ganska skön satir inbakad: många av de presenter som folk ger varandra, och ser som själva poängen med julfirandet, hamnar förstås hos Grinchen. Han kan lätt genomskåda ytligheten och kommersialismen, och det är han som ofrivilligt lär stadsborna att julen är mer än gåvor och mat.

En liten flicka, som är skeptisk till allt pyntet och presenterna, ser bortom stadsbornas rädsla och försöker göra Grinchen en tjänst. Hon nominerar honom till Festmästare, en person som staden hyllar särskilt till jul. Detta leder dock till ytterligare förödmjukelse för den stackars Grinchen som beslutar att ta en gruvlig hämnd. Jag kommer osökt att tänka på Stephen Kings Carrie, men riktigt så illa som i den skräckklassikern går det förstås inte här.

Carrey, som spelat under tjocka lager av grönt smink förr, i The Mask, är en utmärkt Grinch. De lustiga replikerna duggar tätt och överspelet sitter perfekt. Makeup-kungen Rick Baker har gjort ett fantastiskt jobb med en mask som låter Carrey spela ut totalt, från diskreta miner till groteska grimaser. Även i den dubbade versionen känns Carrey igen, trots sminket och den gröna pälsen.

Ron Howard, som regisserat vitt skilda historier men sällan trampar snett, har gjort en skön julsaga, där gamla sanningar presenteras i ett snyggt och skruvat paket. Staden är ett lysande tivoli av färger, mitt i ett vidsträckt landskap av snötäckta berg. Det är vackra, sagolika bilder, och mot slutet bjuds det på riktigt snygga scener. Som en Tim Burton-film, fast för barn, ungefär.

För det är ju en barnfilm, och ska ses som en sådan. Målet är förstås att även de vuxna ska ha roligt när de går på julbio med ungarna, och de blir nog inte besvikna. Faktiskt är ganska många av skämten riktade mot de äldre, samtidigt som det finns något kul för barnen att titta på. Grinchen klarar balansgången bra, och kan rekommenderas för, som det brukar heta, hela familjen. Även om det alltid är roligast att höra originalrösterna är också den dubbade versionen helt okej, med väl valda svenska röster.

Anders Lindahl