Recension - Blu-ray/DVD

Finns Ödet? Har alla människor en förutbestämd tid på jorden? Kommer Liemannen för att kräva din själ när den tiden är kommen? ’Ja!’, i alla fall enligt klart underskattade rysaren Final Destination från 2000. Den bygger i korthet på idén att Döden följer en plan, ett mönster över vilka människor som ska dö och när detta ska ske. En klart intressant fråga och många är det väl som undrar om saker och ting är förutbestämda. Men vad händer om detta mönster bryts? I första filmen hände just detta då en hemsk olycka mystigt förutspåddes och ett antal ungdomar klarade livhanken – bara för att upptäcka att Döden gäckar man inte så lätt varpå de omkom under mystiska omständigheter – när Döden så att säga skulle ställa saker och ting till rätta.

I nya Final Destination 2 råder således samma premisser. I den hemska inledningen undkommer ånyo ett antal individer döden i en fruktansvärd seriekrock. Och likt föregångaren börjar mystiska saker hända med de överlevande – det är ju egentligen inte meningen att de ska vara vid liv. Så långt helt ok men sen går det utför.

För det första så saknar Final Destination 2 sin föregångares charm samt att historien, denna andra gång, inte känns fräsch. Vidare är Final Destination 2 inte spännande utan mer rolig faktiskt och flest skratt drar de minst sagt dråpliga och makabra ’olyckor’ som en efter en tar livet av de ’utvalda’.

För det andra så innehåller Final Destination 2 många av de detaljer som i mitt tycke oftast är anledningen till att uppföljare sällan lyckas. Den ovannämnda upprepningen av historien är en nödvändighet då den bygger på samma grundidé men här fungerar den mer som en krycka åt en tafflig historia och jag sitter mest och minns hur mycket bättre första filmen var – på alla punkter! En upprepning med ologisk utveckling och otroliga kopplingar till första filmen fast med sämre skådisar och ett förutsägbart manus helt enkelt. Vidare så återfinns i Final Destination 2 (och i många andra uppföljare) ett sorts behov att förklara skeendet i första filmen för att andra filmen ska fungera – här inträffar till exempel bilolyckan på årsdagen av olyckan i första filmen för att bara nämna ett av många sammanträffande. När vi sedan ser en eller två huvudpersoner i första filmen som birollsinnehavare i uppföljaren är mönstret klart – Final Destination 2 kan inte stå på egna ben och drar dessutom lite av ett löjets skimmer över första filmen.

Men om du accepterar den pseudo-logik som bara fungerar om du köper de otroliga förutsättningarna är Final Destination 2 hyfsad underhållning. Om skräck och splatter är din melodi lär en del scener uppskattas samt att det faktiskt var ganska roligt att gissa på vilka sätt de ’utvalda’ skulle dö.

Slutbetyget blir en tvåa åt en film som följer mönstret för hur en uppföljare brukar vara. Se om första filmen istället om du inte är en skräckälskare som vill se allt i den genren.

Erik Norin