Recension - Blu-ray/DVD

Den 16-årige Gregory är verkligen en typisk tonårsgrabb, ni vet den där gänglige sorten som likt Bambi på hal is inte har full kontroll över sina lemmar och som inte har den blekaste aning om hur man beter sig i närheten av flickor. Alla grabbar där ute vet exakt vad jag pratar om, även om ni helst vill glömma den tiden.

Gregory är en inte fullt så talangfull forward i skolans fotbollslag och när tränaren efter åtta raka förluster bestämmer sig för att göra lite ändringar i laguppställningen betyder det att Gregory får ta över målvaktspositionen från sin kompis Andy (som för övrigt ser ut som en blandning av Kevin Bacon och Marky Ramone) som i sin tur blir petad. Den största förändringen i laget står dock den nya rekryten Dorothy för. Inte nog med att hon är den ende i laget som verkligen kan spela fotboll, hon är ju dessutom en tjej! En söt sådan! Gregory faller förstås som en fura men har inte en aning om hur han ska bete sig.

Efter att ha fått lite goda råd från sin lillasyster tar han slutligen modet till sig och bjuder ut Dorothy på en träff och till hans stora förvåning tackar hon ja. Happy happy! Nyduschad, nyfönad och med lånad vit kavaj väntar Gregory på den bestämda mötesplatsen men Dorothy dyker inte upp. Istället kommer hennes kompis Carol upp och erbjuder sig att göra honom sällskap till den lokala fish&chips-baren. Väl på plats byter Carol plats med Margo som i sin tur tar med Gregory på en liten promenad för att möta upp Susan, en tjej som länge varit intresserad av honom.

Låter det lite rörigt? Det tycker Gregory också som inte riktigt vet vad han ska tro om saken. Efter att försiktigt ha frågat om allt är ett skämt får han svaret av Susan att det inte är så, utan att flickor bara hjälper varandra. Gregory lyckas slappna av och får en riktigt trevlig kväll med Susan.

”Gregory’s Girl” var filmen som kom från ingenstans och gjorde en kanonsuccé. I Sverige gick den på bio oavbrutet i två år och de allra flesta i min generation minns filmen. Själv såg jag den första gången på en skolvisning på Norrköpings Konstmuseums biograf och sedan dess har den funnits kvar i mitt medvetande. Jag gillade den redan då, men att gå tillbaka och återknyta bekantskapen så här i mer vuxen ålder, med mer distans till sina egna tonår, var en riktig höjdare.

Nyckeln till filmens framgång är en kombination av John Forsyths regi, de unga skådespelarnas närvaro och det faktum att det är en väldigt enkel liten film, med mycket igenkänningsfaktor och massor, massor av hjärta. Jag blev alldeles varm inombords när jag efter så många år fick se denna hyllning till ungdomen och kärleken. Nu känner jag att jag vill sprida budskapet vidare, och det bästa sättet är att uppmana alla er att genast gå ut och införskaffa den här filmen. Jag lovar, ni kommer inte att ångra er!

Fredrik Liljegren, chefredaktör