Recension - Blu-ray/DVD

Adrian Lyne. Regissören till 9 ½ vecka, Farliga förbindelser, Ett oanständigt förslag och remejken av Lolita. Bland andra. En sak går som en röd tråd genom alla hans filmer. Otrohet. Otrohet och jäkligt glassig inramning.
Hans nya skapelse är en syster till en av 80-talets största kioskvältare Farliga förbindelser från 1987. Michael Douglas strular med Glenn Close som inte fixar ett nej när han haft sitt roliga och ger sig den på att förstöra hans liv. Bland annat genom att koka en kanin i hans kök.

År 2002 vänder Lyne på myntet och visar en kvinnas väg mot otrohet, genom skärselden och ut ur den. Moralen i hans filmer är alltid densamma; otrohet är aldrig acceptabelt. Är du otrogen, oavsett varför, så går det åt skogen. På ett eller annat sätt. "If you stray, you pay" som en amerikansk kritiker beskrev essensen av filmen på ett kort och koncist sätt. Men bortsett från att Lyne verkligen gnuggar in budskapet i pannan på dig, så finns det ju förstås spår av amerikansk dubbelmoral mitt i allt. Och det hela framställs lite väl enkelt, lite väl svart och vitt liksom. För även om otrohet leder till förtvivlan och olycka och ännu värre saker, som i denna film, så kan det kanske ordna sig om man håller ihop som familj. Om båda parter är villiga att göra i stort sett allt för sin käresta, för att hålla ihop Familjen. Och villig att göra allt i sin makt, ja det är Richard Gere här.


Han spelar en välbärgad man som jobbar som chef i New York. Hans vackra, yngre hustru är hemma om dagarna i den stora villan i förorten. Och tillsammans har de en välartad son på nio år. Idyllen är total. Men så en dag åker frun in till the big apple för lite ärenden och springer då bokstavligen på den bohemiske bokhandlaren Paul. Paul är egentligen fransk, men bor i andrahand hos en konstnär mitt i Bronx. Paul är ung, snygg, exotisk och spännande, bla bla bla you get the picture.
Vad som driver hustrun i armarna på denne främling framgår aldrig riktigt, men det är väl det klassiska. Inrutat liv, tråkiga dagar, en man som kommer hem varje dag från jobbet och är trött och måste göra ännu mer jobb hemma osv. Och det illustrerar Lyne på ett enkelt, men snyggt sätt. I de flesta scener mellan Gere och Lane sägs inte mycket, det som sägs går via barnet, annars är det mest "hur har din dag varit, då?".

Nog om storyn som alltid hos Lyne är väldigt simpel och lika ytlig som själva berättelsen eller filmens själ. Däremot finns det förtjänster med filmen. Det ska vara en erotisk thriller och även om scenerna mellan Lane och fransmannen (Olivier Martinez) är småsexiga och hyfsat heta, så står fotot och bildberättandet för den stora förförelseakten. Lyne är en hejare på att göra läckra, snygga filmer och denna gång sitter jag nästan och njuter. På grund av fotot. Men inte bara det. Tempot är väldigt nedtonat och ganska långsamt, ibland blir det väl blekt och odramatiskt, men det finns något i själva drivet i filmen som tilltalar mig.
Och sen är det Diane Lane. En favvis ända sedan Streets of fire. Walter Hills actionsaga från 1984 där hon spelar tuff sångerska mitt emellan Michael Paré och gängledaren Willem Dafoe. Hon har varit med länge, började som barnskådis, men har aldrig blivit ett namn. På senare tid har man kunnat se henne som Mark Wahlbergs fiskarhustru i Den perfekta stormen och mot Keanu Reeves i baseballfilmen Hardball (2001). Alltså, Richard Gere är inte dålig, han gör en helt okey roll, men det är Lane som gör att filmen lever och har lite av själ trots allt.
Kanske kan detta bli filmen som gör att folk får upp ögonen för denna aktris som förtjänar bättre och större roller.

Unfaithful är ingen höjdare, men ändå sevärd. Den är ruggigt snygg, välspelad, ganska spännande med en del oväntade turer och har ett litet öppet slut som jag gillade.

Göran Skoglund