Recension - Blu-ray/DVD

Rocky år 2001 är inte nån fattig italiensk 20something. Det är en fattig 18 årig latinotjej. Världen har svängt och vi svänger på huvuden. Här heter inte tjejen utan killen - en blinkning till the italian stallion - Adrian. Här är tjejen hårdast av alla. Eld i ögonen.

Karyn Kusama och resten av gänget bakom den här produktionen har av vad som i andras händer kunde blivit pompöst, endimensionellt eller bara tråkigt lyckas pussla ihop något som lyfter upp och blåser liv i en på pappret endast någorlunda idé.

Diana är en aggressiv flicka. Fyra gånger har hon varit i bråk den här terminen. En gång till och du åker ut härifrån, säger rektorn. Hennes pappa ser rakt genom henne. Mamman är sedan länge försvunnen ur hennes liv. Hon har dock en yngre bror som är ok. Han boxas. Inte för han vill det - utan för pappan inte vill att han ska bli slarvsylta på gatorna.

En dag, efter ett besök i broderns träningslokal, bestämmer sig Diana för att också börja. Nåt måste hon ju göra. Vem vet varför. Kanske det är en chans att komma ut från råtthålet däruppe på 11:e våningen i hennes nedgångna hus - osynligt för resten av världen i en skog av betongpelare.

"Girlfight" en av få boxningsfilmer någonsin, få filmer den här utomhus solbadande men i biosalongen molniga sommaren som är i strålande 3D. Den spretar inte för mycket åt ett håll utan åt många håll samtidigt. Det är en dikt, men förbannat likt verkligheten.

Det finns mycket att tycka om "GirlFight" för. Jag gillar hur Michelle Rodriguez - född för de här knallröda boxhandskarna - inte spelar, utan ÄR Diana. Hur hon fyller henne med liv. Den smarta, ärliga dialogen. Theodore Shapiros nerviga, latinskt tema som jabbar oemotståndligt vid lämpliga tillfällen.

Jag gillar hur de låter manligt och kvinnligt vara och bara låter Adrian, Diana och de andra vara människor.

Jag gillar att "GirlFight" är en spark i skrevet på alla gubbar - i alla åldrar - som fortfarande tycker att kvinnor ska göra som gubbarna vill. Glömma bort egna önskningar & drömmar. Men det går inte att glömma Rodriquez blick.

Det känns som något... något... nytt...

Det känns som när man öppnar dörren till ett gammal unken biograf. Och släpper in frisk, frisk luft.

Henrik Edberg