Recension - Blu-ray/DVD

Superhjältefilmer baserade på serietidningar (föredrar ordet comic book, eftersom det ger dem mer rättvisa) fick sin renässans under fjolåret i form av übersuccén ”Spider-Man”, vars intäkter ingen annan film kunde ens i närheten leva upp till. 20th Century Fox kunde inte bli gladare över detta (OK, Columbia blev nog ännu lyckligare, men jag syftar på indirekt). Utöver faktumet att de hade en annan Marvel-filmatisering i form av uppföljaren till ”X-Men” spikad för detta år, planerade man att göra ”Daredevil” från serie till duk.

Jag vet inte om ni är mer belästa inom serietidningsvärlden än jag, men det enda jag visste om ”Daredevil”, var att den karaktären existerar i samma universum som just ”Spider-Man”. Så optimistiska som producenterna nu blev, hostade man upp ytterligare 25 miljoner dollar ovanpå de redan garanterade 50 miljonerna för att göra filmen rikare visuellt sett.

Om det lönade sig? Det beror väl på definition.

Det börjar lovande. Matt Murdoch är son till en avlagd boxare, som numer arbetar som inkasserare för en stor gangster i New York. När Matt får reda på detta av en slump, råkar han i samma veva ut för en olycka, då han utsätts för kemikalier. Han förlorar synen, men i utbyte stärks hans andra sinnen. Hans far återgår till boxningen med framgång, men efter att ha vägrat lägga sig i en match, mördas han av sina före detta arbetsgivare.

Något decennium senare är Matt en advokat som enbart tar sig an fall som han (tack vare sina skärpta sinnen) vet är goda. När han inser att juridiken inte alltid är rättvis, bestämmer han sig för att se till att de kriminella får det straff de förtjänar.

Detta är de första 20 minuterna av filmen. Skälet till varför jag vägrar nämna resten av historien, beror på att inledningen är det enda som är värt pengarna. Inledningen är som sagt väldigt lovande. Vi får en logisk historia serverad med den audiovisuella balans som får oss att inse världen en person, bestulen på sin syn och sin far, men med förmågan att kompensera sina brister, upplever. Resterande 84 minuter är dessvärre en horribel soppa.

Att göra en serietidningsaction verkar vara en simpel, men samtidigt svår sak att göra. Man måste konvertera såväl den emotionella kärnan i historien och samtidigt skildra det energiska bildspråket, utan att det ena äter upp det andra. Johnson verkar dock inte ha förstått detta på det stora hela.

Tre fjärdedelar av filmen består av actionsekvenser som är sammanfogade av en lövtunn historia. Kärlekshistorien mellan Matt och Elektra känns slumpmässig och obefogad. Karaktärer verkar veta om saker och hemligheter som det inte finns en resonabel förklaring för att de skulle ha en susning om. Att dessa karaktärer dessutom agerar på ett ologiskt sätt av sällan skådat slag, ger inte intrycket av att det är en bieffekt av bortklippta scener. Det ger snarare intrycket av att man klippt ihop just dessa och undanhållit filmens ”riktiga” scener.

Att man inte heller har lärt sig av framför allt Schumachers misstag i de två senare (sista?) Batman-filmerna, hur man gör skickliga actionscener, är oförsvarbart. Man kör hetsig närbild på hetsig närbild kombinerat med slafsiga ljudeffekter och frekvent klippning till dess yttersta gräns. Gärna använder man också diverse optiska element som exempelvis kallt ljus och vatten. Dessa saker i kombination gör att publiken förlorar dels det geografiska läget, med andra ord har man inte koll på vem som gör vad mot vem. Jag associerade under filmen direkt till framför allt just Schumachers andra Batman-film. Föga överraskande, så är en av klipparna samme man som klippte även den, som allmänt ansågs som serietidningsactionfilmens (puh, långt ord där) dödsdom på grund av alla brister som även finns här.

Var detta värt de investerade pengarna? På sitt sätt. Investerarna har fått tillbaka sina insatser plus vinst i USA. Men för alla serieälskande biobesökare råder jag att avvara slantarna till ”The League of Extraordinary Gentlemen”, ”X-Men 2” samt ”The Hulk” senare i år, som måste vara bättre än detta. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Nikita Averin Kronlund