Recension - Blu-ray/DVD
”Einhorn and Finkle, Finkle and Einhorn. Finkle IS Einhorn, Einhorn IS Finkle!” Regissörens efternamn får mig osökt att tänka på en avslöjande scen i ”Ace Ventura 1”. Men nog tramsat. Den här filmen är långt ifrån en komedi.
”Ninas resa” utsågs till förra årets bästa svenska film på Guldbaggegalan. Ninas vadå? Precis. Man hade knappt hört talas om den förrän i samband med prisutdelningen. Kanske gick den upp på för få biografer. Kanske var den för smal för den stora massan. Nu landar den i alla fall i min brevlåda som recensionsexemplar.
Först vill jag klargöra en sak som formuleras så här på filmens baksida:
”Ninas resa är en spelfilm, den är inspelad i Warszawa med polska skådespelare, men den har en dokumentär tråd. Händelserna i filmen kommenteras av Nina Einhorn själv, i en intervju som gjordes innan hon gick bort.”
Vi får alltså följa regissörens mamma som tonåring under och strax före andra världskriget. Hon och hennes sammansvetsade familj bor i Warszawa-gettot i Polen där massvis med judar föses ihop och tvingas bära judestjärna på armen. Nina vill utbilda sig, men ekonomin är knaper. Man äter inte direkt trerätters. Trygghet ersätts av rädsla. Ingen går säker. Hennes nära och kära försvinner en efter en.
Det börjar viskas om vad som händer med de judar som skickas till ”arbetslägret” Treblinka. Nina hamnar tack och lov aldrig i koncentrationsläger. Hon undgår flera gånger en säker död. Vissa gånger på grund av hennes brors list, vissa gånger av en ren slump. Av 400 000 människor i Warszawa-gettot överlevde bara ett hundratal. Det är svårt att förstå.
Utförandet är professionellt. Musiken träffar rätt utan att bli överdrivet sentimental. Tidsandan fångas. De polska skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Det hela ges stor tyngd av Lena Einhorns egna ord. Blandningen av autentiska filmsnuttar, dramatisering och dokumentära kommentarer klaffar.
Man behöver se sådan här film ibland för att påminnas om och reflektera över andra världskrigets hemskheter. Vi får aldrig glömma nazisternas sjuka och brutala utrotning av oskyldiga människor.
Det råder inget tvivel om att ”Ninas resa” är ett skickligt hantverk som är väl värt sina Guldbaggar. Ska man se den ska man vara på rätt humör. Det är inte en film som man kränger i sig popcorn till.
Se också: ”The Pianist” av Polanski.
Kommentarer