Recension - Blu-ray/DVD

”Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.”. Well, jag tror att jag kan ha motbevisat detta i och med mitt besök på premiären av ”Narnia: Häxan och lejonet”. Jag har suttit och hoppat i stolen varje gång den officiella hemsidan uppdaterats eller något skvaller läckt ut om filmen de senaste två åren. Jag kan konstatera snabbt att det är en väl genomtänkt och skickligt utförd film, storyn är bitvis tätare än i boken och det får man väl säga är ett riktigt gott betyg till manusförfattarna. Men tyvärr, mina förhoppningar infrias trots detta inte riktigt och jag börjar inse att det beror på den fruktkompott av färger och varelser som genomsyrar denna film. I alla ”Star Wars” är färgtemat noga avvägt, likaså i ”Sagan om Ringen” och ”Harry Potter”. Anledningen till att jag nämner dessa är att ”Narnia: Häxan och lejonet” innehåller gott om mer eller mindre dolda referenser till dessa filmer. Se spoiler.

Det är krig när filmen tar sin början. Syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy Pevensie blir skickade till ett tryggt hem på landet under tiden som London är ett oroligt ställe att bo på. De kommer till ett gods där det bor en till synes snurrig professor. De ägnar sig åt utomhuslekar och spel inomhus. En dag leker de kurragömma och Lucy tar sin tillflykt i ett rum med en stor garderob. Den är full med pälsar och… granar och… snö. En hel värld, där allt är möjligt. Fantasin vet inga gränser och det är endast möjligt för de som ännu inte stelnat till vuxna att ta sig dit. Denna värld tyranniseras av en häxa vid namn Jadis (betoning på andra stavelsen) och hon ser till att det är vinter alltid, men aldrig jul. Upproret sjuder och det ryktas att Aslan (betyder lejon på Turkiska) är i antågande.

Kopplingarna till bibeln slutar inte där (se krönikorna Narnia – den hundraåriga vinterns land och Tro, hopp och film) och detta är ju C. S. Lewis hela tanke bakom böckerna om landet Narnia, men det som känns lite besvärligt med att Walden Media (ägda och sponsrade av kristna högern i USA) har producerat den här filmatiseringen är att även om budskapet inte trycks ner i halsen – så upplever jag det som att det är ett modernt korståg vi utsätts för. Förstå mig rätt, kristendomen har också rätt att uttryckas, men ”Passion of the Christ” stod mig upp i halsen och i kölvattnet till den får jag en liknande känsla.

Tyvärr är skådespelet högst mediokert av barnen och jag lyckas inte känna sympati eller ens antipati mot dem i de olika givna situationerna. Aslans röst är dock skickligt sammansmält med fantastisk CGI och Liam Neesons respektabla insats. Som tur är försvinner Peter och Susan till nästa film, om det blir uppföljare och endast de två yngsta reser tillbaka till Narnia. De två klarar sig också bäst. Det blir en ganska stabil trea i betyg, men jag kommer att se om filmen när den släpps på DVD och jag har en viss föraning om att det kommer att hänga på ett gäng scener som inte fick plats i bioversionen som kommer att höja upp filmen ytterligare ett snäpp. Det ser jag fram emot. Men som sista förmildrande omständighet är det en fantastisk historia i ordets rätta bemärkelse och mysfaktorn är mycket hög. Därför är det inte totalt bortkastade pengar att gå och se den i vintermörkret, kanske med någon man tycker om.

Spoiler om du markerar texten:

Slutet är en direkt rip off på ”Star Wars: A New Hope” slut, med medaljutdelningen där alla är snyggt uppställda i rader. Läs Häxan och lejonet, se Star Wars och jämför själva. Filmen innehåller många fler referenser till sina förebilder och detta gör att jag känner att filmen inte riktigt klarar att stå på egna ben.

Mattias Svensson