Recension - Blu-ray/DVD

Först som sist måste det erkännas och det är mycket möjligt att de mest rabiata Tolkien fanatikerna kommer att rasa, men "here goes", jag har inte läst böckerna. Härskarringen alltså. Faktum är att jag inte läst någon av J.R.R. Tolkiens böcker. Och det har sin grund i att jag aldrig fick något fotfäste i science- fiction eller fantasy genren trots att jag läst oerhört mycket böcker i mina dagar. Sen kan det ha lite att göra med att jag för länge sedan jobbade med en kille som var helt galen i fantasy, men som envist hävdade att Tolkien var överreklamerad och att det fanns författare som både var bättre och före Tolkien.

Med detta ur vägen så vill undertecknad kontra med att det borde väl vara intressant och kul med en analys av ett filmepos som bygger på ett bokverk som sades vara omöjligt att förverkliga på vita duken från någon som är helt frikopplad från de litterära verken i fråga. Dessutom älskade jag Ringen, har sett den två gånger och Extended version på dvd en gång. Så förväntningarna var höga och jag kan inte säga annat än att de motsvarades. Varför ger jag då inte högsta betyg? Det finns skäl till det, men det kommer vi till senare.
Att Två Tornen börjar som om man bara varit ute och sträckt på benen efter Ringen och sen kommit in igen för att se fortsättningen vet väl de flesta vid det här laget. Och det är ju också det som gör att man förstår att Jackson hela tiden syftat till att göra en enda lång film på nio timmar, men som måste portioneras ut på tre år. Eller måste och måste, det är väl fler än jag som nog inte skulle ha något emot att se alla filmerna i ett sträck.

Det är alltså pang på rödbetan här. Det börjar med en dröm som gör att man tror sig få en återblick, men sen är det full fart framåt för det numera splittrade sällskapet. De största skillnaderna jämfört med Ringen är den mörkare och mer intensivare tonen. Här pratar vi actionäventyr eller krigsfilm om man så vill. Och så är det ju Gollum. Det är egentligen hans film, denna så typiska mitten- film som likt Rymdimperiet slår tillbaka saknar både början och slut och som fördjupar och förmörkar historien och visar vägen till slutuppgörelsen. Gollum, som ser ut som Iggy Pop, är helt otrolig med tanke på att han är 100 % dataanimerad. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att något liknande har aldrig setts vad gäller den tekniken. Vi pratar inte direkt Jar Jar Binks här…
Sen kan man ju diskutera vad det egentligen betyder att Gollum med sina mentala kamp mellan gott och ont är den mest intressanta och spännande karaktären av alla i filmen. Men det är ju å andra sidan inte riktigt så som många andra kritiker menar att t ex Frodo och Sam bara är goda. I denna film börjar det hända saker, inte minst hos Frodo. Ringen runt hans hals börjar bli tung och påverka hans sinne. Mer ska inte sägas och faktum är att det känns både svårt och futtigt att beskriva med ord vad jag kände efter att ha sett Två tornen. Det blir lite klyschigt med superlativer som fantastiskt, magnifikt, storslaget, vackert och så vidare.

För både Två tornen och Ringen är filmer utöver det vanliga. Det är än mer märkbart i nya filmen där många scener får en att tappa hakan. Där många scener får en att skaka på huvudet, får en att skratta eller nästan att gråta för att man knappt tror det är sant som visas framför ens ögon. Och det är nog också någonstans där fascinationen ligger för alla de som inte läst böckerna, som inte är så förtjusta i fantasy, som i normala fall tycker det är töntigt med riddare, breda svärd, borgar och utdragna stridsscener. Nästan två miljoner såg ju Ringen och det tyder ju på att Jackson lyckats över förväntan. Att han gjort ett filmepos som hittar hem hos alla möjliga filmälskare. Ser man om de två senaste Star wars filmerna och sen jämför med Ringen och Två tornen så blir det inte nådigt mot George Lucas. Hans dataspelsaktiga rymdfilmer känns ju inte bara klart sämre än de klassiska Star wars filmerna, de tappar otroligt mycket mark mot Jacksons Sagan om- filmer vad gäller matinéäventyr och inte minst som filmupplevelse. Detta är filmer som präglas av en enorm glädje, passion och vilja att göra något som har en verklighetskänsla, som känns både i kropp och själ. Som både kan tolkas utifrån världspolitiska händelser och bara ses som underhållning större än livet.

Men varför blir det inte full pott då? Jo, även om det är marginella anmärkningar så måste de fram. Detta är ju en mitten- film som i sig är beroende av föregångaren och kommande sista del. Den står alltså inte på egna ben även om avslutet på denna är mer av "riktigt" slut än hos Ringen.
Två tornen är ju tre timmar och det känns inte långt, men ibland tappar filmen tempo rejält och det händer ett par gånger. Och vissa sido- historier känns lite avhuggna och försvinner liksom i periferin. T ex Merry och Pippins äventyr, man vill veta lite mer vad som händer med dem. Scenerna med de talande och gående träden, de s.k. Enterna är till en början mycket fantasieggande och häftiga, men det blir lite för mycket av det goda efter ett tag…

Men som sagt detta är småsaker jämfört med den fantastiska helheten och när den förlängda versionen av Två tornen kommer ut på dvd nästa höst är nog dessa invändningar som bortblåsta.
Och när tredje delen går upp på bio vintern 2003 och man kommer att kunna se hela filmen från början till slut, oavsett om det blir på bio eller hemma i soffan, så har jag svårt att tänka mig att det kan bli något annat än ett svårslaget mästerverk. Ett oöverträffat filmepos som går till filmhistorien (om inte sista delen blir en Jedins återkomst…).
Och vad ska Jackson hitta på efter det?

Göran Skoglund