Recension - Blu-ray/DVD

Underbar. Underbar. Underbar.
Egentligen skulle det räcka med att skriva det.
Har du sett Wes Andersons förra film Rushmore från 1998 med Bill Murray i huvudrollen så vet du vad du har att vänta. Rushmore var ju en udda, härlig, stiliserad och mycket rolig collegerulle. Där, precis som i Tenenbaums, märks Andersons mycket speciella bildspråk. Varje scen, varje bild är som en tavla, så stiliserad och full av små detaljer och man kan frysa varje bild eller scen och hitta en massa roliga och udda grejer.

I nya filmen fortsätter Anderson i samma stil fast upphöjt till tio ungefär. Jag fick en känsla av tidig Woody Allen korsat med Familjen Addams. Familjen Tenenbaums lever som i en egen värld, som i en slags serietidning och av andra människor eller miljön (tror det är New York, men är inte säker…) ser man inte mycket. Men ändå blir detta en film som har det mesta. Mycket för att den berättar så mycket med så små medel och på ett sånt coolt och skönt sätt.

De stiliserade karaktärerna blir aldrig stela eller endimensionella, nej, tvärtom, man engageras och bryr sig om dem. Till och med Gwyneth Paltrow som genom hela filmen går omkring som en zombie, uttråkad och deprimerad med svarta, stirrande, tomma ögon blir en spännande person att följa.

Gene Hackman, som de senaste tio åren gått på rutin i b- och c- actionrullar mest, excellerar här som Royal Tenenbaum. Har han någonsin varit bättre? Kanske i French connection då. En skitstövel till pappa, vars tre barn växte upp som genier inom olika områden, men som efter år av besvikelser och katastrofer blivit vrak och skuggor av det de kunde ha blivit. Royal, som blev utfryst från familjen, kommer tillbaka och påstår att han har cancer och vill ta igenom förlorad tid, som han uttrycker det. Och en återförening med alla barnen och frun (spelad av Angelica Huston) tar vid där skuldbörden för de senaste tjugo årens nedförsbacke läggs på pappan. Detta låter ju kanske inte så kul, mer som något av Ingmar Bergman kanske, men man måste se filmen för att förstå att… det är det. Kul alltså. Och småsorgligt. Och fint. Och udda. Och alldeles… alldeles underbart! Man åker verkligen berg- och dalbana mellan skratt och tårar och ibland var jag nära att vilja ställa mig upp och bara skrika: Vilken härlig jävla film!

Precis som till Rushmore är manuset skrivet av Anderson och Owen Wilson, som spelar med i filmen tillsammans med brorsan Luke. Och något mer välskrivet och underbart berättat var det länge sedan jag såg. Det är något med kombinationen av bilderna, musiken och skådisarnas agerande som gör den här filmen så speciell. Rollistan i sig är ju som en smäck. Inte bara att den innehåller namn som Hackman, Huston, Ben Stiller, Owen och Luke Wilson, Paltrow, Danny Glover och Bill Murray, alla är ju också så otroligt bra och det märks, nej, det strålar ut från duken att alla är enormt inspirerade och verkligen pressat sig själva till det yttersta. Owen Wilson, som i Zoolander nästan lirade skjortan av Stiller, har på kort tid blivit något av en favorit för mig. Han är sjukt skön den snubben.

Jag kan rabbla på hur länge som helst om den här filmen, men det ska jag inte. För ni ska se den. Precis som jag ska se om den. Och se om den. Nu. På en gång. Bums. Omedelbart. Spring.

Göran Skoglund