Recension - Blu-ray/DVD

Förblindad av min egen naivitet såg jag faktiskt fram emot filmatiseringen av katten Gustaf en smula. I serieform har den lasagneälskande katten alltid varit en av mina personliga humorfavoriter. Jim Davis seriestrippar har alltid varit utmärkt underfundiga, ibland på gränsen till melankoliska. Inte för att jag på något sätt tycker om katter. Egentligen så hatar jag katter, det är ett jävla skitdjur som går runt och stryker sig mot allt och alla, pissar i en låda, och river sönder möblemanget. Men Gustaf kan jag ändå inte låta bli att älska, han är den enda katten i världen som tycks ha en personlighet. Så utannonserades filmen för ganska exakt ett år sedan, och efter att ha sett en trailer så tyckte jag mig se en potential i det ödesmättade projektet. Så var det ju också Tellusfavoriten Bill Murray som skulle gestalta Gustaf, och vad kan väl då gå snett?

Allt tydligen. För allt som har kunnat gå snett i Gustaf har också gjort det. Den enda som vandrar iväg med hedern i behåll är Murray som lyckas gestalta katten med trovärdighet. Annars så är filmen ett stort misslyckande. Det ska troligen vara roligt, men jag drar nog inte på mungipan en enda gång. När Gustaf blir mörbultad för femtioelfte gången så skrattar nog inte ens kidsen. Kidsen, vad i helvete gör de i biografen. I serietidningen så var Gustaf mer eller mindre för vuxna, skämten var så där lagom djupa och kvasifilosofiska så att barnen inte fattar ett jota. Den melankoliska andan och alla bitska kommentarer har effektivt rationaliserats bort. Kvar finns ett fyrverkeri av fjantiga barnskämt som uppmanar till självmord på ett glatt sätt. Till sist så slår filmen spiken i kistan genom att låta någonting oförlåtligt hända. Gustaf blir snäll, han hyser inte längre agg mot Ådi. Gränsen för vad som är acceptabelt har sedan länge överskridits.

Egentligen är Gustaf bara en vanlig dålig film. Vad som gör mig, och säkert många fler, upprörda är att den bygger på en sådan fin licens. Jag förstår inte vad skaparna har tänkt när de så effektivt har slaktat den. Visst är det tekniska bra, fotot ser ut som amerikanska filmer gör mest, och skådespelarna gör inte bort sig totalitärt. Men så finns det tusen saker som skiljer sig från serietidningen, som filmen skämtar bort och inte tar vara på. Människorna i serietidningen hade aldrig stora roller. Jon ska vara helt opersonlig så att han inte själ showen. Det är ju Gustaf som ska stå i centrum. Läs serien istället.

Kim Ekberg