Recension - Blu-ray/DVD

Det tog en stund att smälta alla intryck. Jag går rakt på sak: ”Spider-Man 2” måste vara den bästa superhjältefilmen jag har sett! Den ansluter sig till filmer som ”Batman Returns”, ”Aliens” och ”Gudfadern II” där uppföljaren osannolikt nog lyckas överträffa originalet. Störde mig något på Green Goblins pansarutseende (om ni läst serien förstår ni) i ettan, även om Dafoe var rätt man för rollen som galen industripamp. Första filmen var förvisso riktigt bra men inte klockren i mina ögon. Det fattades liksom det där lilla extra.

Varför lyckas Sam Raimi bättre med kapitel två? Jo, det beror på att han levererar en genomarbetad film som berör ännu mer, en film som med precision balanserar gripande handling och häpnadsväckande actionsekvenser. Och så bjuds det på befriande humor också.
Första filmen och andra filmen hänger ihop. Tvåan börjar med förtexter och skisser som sammanfattar ettan. Om du vanligtvis ogillar genren och/eller inte har sett ettan kan du ändå få ut en hel del av den här berättelsen. Det här är definitivt sommarens måste-se-film.

I grunden ser jag det här som en kärlekshistoria om Peter Parker (Maguire) och MJ Watson (Dunst), om två unga själar som egentligen hör ihop. Peter vågar inte visa sina sanna känslor för henne och förnekar sin innersta önskan. Hur riskabelt är det inte att vara en superhjältes flickvän? Sedan är det lätt att identifiera sig med Spider-Mans vardagsbekymmer också. Parker är långt ifrån en perfekt Superman. Han bor i ett råtthål till lägenhet, sköter varken studier eller jobb, missfärgar sina kläder i tvätten och sviker oavsiktligt de personer som betyder mest för honom. Maguire spelar Parker som en vanlig kille. Det är trovärdigt.

Humorn är som sagt betydelsefull. Man skrattar åt Peters eviga otur och klantighet såväl som när han hånar skurkar (vilket jag gärna sett än mer av). En stundtals smårolig faster May (Harris) och en konstant häcklande och rapp chefredaktör Jameson (Simmons) bidrar också till komiken. Men det blir aldrig tramsigt. Den höga moralen hos titelkaraktären genomsyrar som tidigare historien: med stora krafter följer stort ansvar osv. Peter Parker är sympatisk som få. Han visar sig vara en hjälte även när hans maxade spindelkrafter helt plötsligt strejkar.

En annan ytterst viktig komponent är det starka persongalleriet. Förutom tidigare nämnda Peter, MJ, May och Jameson så imponerar framförallt Franco som en bitter och hämndlysten Harry Osborn. Karaktärerna är svåra att tycka illa om. Till och med boven i dramat tycker man lite synd om då Doc Ock (Molina) aldrig känns så där stereotypt genomond. Astronauten John Jameson är nästan den enda figuren som ger ett blekt intryck. Och vem sjutton är den där blonda tjejen som Peter träffar i några små scener? Det kan väl inte vara självaste…?

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter att hylla ”Spider-Man 2”. Det finns så många härliga scener, men de tycker jag absolut att du ska upptäcka själv. Nätkryparen är tillbaka i högform och det enda negativa jag kan komma att tänka på, förutom några små skönhetsfläckar när det känns lite ”too much”, är att filmen tyvärr tar slut. Jag längtar redan efter ”Spider-Man 3”!

Johan Karlsson