Recension - Blu-ray/DVD

För ett tag sedan så kom Wes Andersons nya film the Life Aquatic som felaktigt beskylldes för att inte kunna stå på egna ben, utan förlita sig alltför mycket till regissörens tidigare filmer. Nu kommer dock en film, vars enda behållning är förlitelsen på att man har sett regissörens tidigare filmer, men nu är det ingen som gnäller. Nya Star Wars är här!

Jag vill först bara säga att jag älskar Star Wars. Grundtrilogin då. Få sagor kan mäta sig med filmernas epik och nästan mytologiska klang. Så det är förhoppningsvis inte mig det är fel på när jag nu skriver så elaka saker om den (förhoppningsvis) sista delen i sagan om George Lucas expanderande universum. Jag är nog knappast ensam om att tycka att George Lucas skulle låtit bli att göra de tre inledande episoderna. Då skulle vi sluppit Jar-Jar Binks, en töntig Anakin i pottfrisyr, och Roger-robotar till fördärvet. Det kanske är så att jag bara är urmodig, men någonstans i mitt innersta kan jag tycka att mer CGI-effekter automatiskt ger en bättre film. Detta tycks dock vara George Lucas åsikt, då han inte ens kan låta bli att peta in nya dataeffekter i sina gamla filmer. Ett sorgligt faktum är att ju mer makt Lucas får att leva ut sin vision, ju sämre blir resultatet. Om han skulle ha fått dessa befogenheter så skulle han med största säkerhet gjort grundtrilogin till ett inferno av specialeffekter också .

Nog om redan kända fakta, och fram till nästa punkt i dagordningen, den nya episoden. Well, well. Filmen börjar med en fritagning av senator Palpatine på ett tungt bevakat droidskepp, där den onde greve Doku och den nya ondingen, General Grievous, en hostande halvdroid håller till. Inledningen är så katastrofal den bara kan bli. ”Häftig” action med tusen miljarder skepp och tiofaldigt så många laserstrålar vinande genom rymdluften. Detta varvat med skämt, så ”roliga” att ”häftigheten” bleknar i jämförelse. Visst kan man häpna över specialeffekterna, som med största säkerhet är det snyggaste som en monsterdator kan pressa ur sig, men vem bryr sig när filmen likväl suger så pass hårt. Dock blir det bättre lite längre in i filmen, när det ägnas åt lite seriösa inslag. Vissa pratscener är faktiskt ganska bra, trots att man inte kan låta bli att tänka på hur död dialogen faktiskt är. Dock så kan inga dialoger i världen dölja hur hjärndöda alla actionsekvenser toppade med Lucas-humor faktiskt är. Speciellt då filmen tycks föredra att ha igång åtminstone två stora slag samtidigt, genom hela filmer. Med en kameraföring som gör en yr i huvudet, och ljud som inte ens en mor kan älska. Grymtande varelser svävar förbi, och tusentals robotar vittnar om att George Lucas i vilket fall som helst är en man med fantasi. Sedan så klipps det kvickt mellan prat och action fram till den klassiskt klarblå eftertexten. Allt i något slags världsrekord i töntiga kameraövergångar. Jag vet att det kanske är någon slags retroblinkning till grundtrilogin, men det spelar faktiskt ingen roll när det är så pass störande när bilden delas in i små rutor som sedan blir mindre och försvinner.

Jag ska inte sticka under stol med att filmen har ett par behållningar. Filmen är mörkare än de tidigare filmerna, precis som utlovat, vilket kanske är naturligt med tanke på vad som händer i den. Man kan också tycka att filmens slut knyter ihop påsen på ett ganska så föredömligt sätt, vilken den faktiskt gör. Dock så kan man inte säga att det är på grund av att den här filmen är så bra, utan att man drar sig till minnes vad som kronologiskt komma skall. Skådespelarna klarar sig faktiskt också med hedern i behåll, ingen gör en riktig kanoninsats, men det har väl ingen heller förväntat sig med Star Wars styltiga dialog som grund. I övrigt så är filmen helt lam, förutsatt att du inte tyckte att podracet var häftigt och Jar-Jar var rolig. Annars så finns det inte så mycket annat att hämta från filmen förutom att man påminns om hur bra grundtrilogin faktiskt är. I en tid av CGI-effekter, motion capture och annat mumbo-jumbo så kan det vara härligt att påminnas om att rymden var mycket svartare 1977. Om någon nu tvivlat på den saken.

Ett andra utlåtande:
Jag tyckte faktiskt att Jar Jar var rätt rolig i Episod I. Stackaren får inte en enda replik i Episod III. Den svenska titeln, Mörkrets hämnd, låter som något från bolibompa. Då var det negativa avklarat. Inbillar mig att Episod I och II växer en aning nu när trilogin är komplett. Det intressanta med de nya filmerna är att de visar hur en demokrati sakta men säkert lämnar över makten till en diktator (den onde sith-lorden). Ni kan dra era egna paralleller. Vad som är så härligt med Episod III är att känslan är tillbaka! Ewan McGregor får mig att lida med Obi-Wan, Hayden Christensen övertygar som en kluven Anakin och Ian McDiarmid är ruggigt bra som den ondskefulle rymdkejsaren (överkansler Palpatine/Darth Sidious). Scenen i Palpatines residens, när allt ställs på sin spets, då förstår jag verkligen varför Anakin väljer den mörka sidan. Han har inget val. Sen följer incidenten i jedi-templet och specialorder 66, shit! Underhållningsvärdet är högt och Lucas knyter ihop alla trådar med finess. Jag anser att kraften är mycket stark i stjärnornas sista krig. /Johan Karlsson
Johans betyg – en solklar 4:a

Ett tredje utlåtande:
Som tidig 70-talist växte jag givetvis upp med ”Star Wars”. Eller nja, det var väl lite sanning med modifikation, jag växte upp med ”Stjärnornas Krig”, det var ju trots allt så filmen hette när det begav sig. Jag var visserligen för ung för att se den och uppföljaren ”Rymdimperiet slår tillbaka” när de premiärvisades på bio i Sverige, men jag såg dem bägge två på bio i samband med premiären av ”Jedins återkomst”. Innan dess hade jag dessutom sett den hemska ”Star Wars Holiday Special” (eller ”Stjärnornas krig och fred” som den kallades i tablån) när den visades på svensk tv 1979. Naturligtvis stannade inte mitt intresse vid dessa tre filmer, det införskaffades gubbar (min allra första var en Snow Trooper) och skepp, det lästes tidningar och böcker om fenomenet och jag kan utan skam påstå att jag var en riktig Stjärnornas Krig-nörd.

Men det var då. Redan 1999, inför premiären av Episod I, tvivlade jag på om bäste herr Lucas skulle kunna matcha sina gamla mästerverk. Jag skrev en liten artikel här på Tellus om mina tankar just då och så här i efterhand kan jag bara bekräfta att mina farhågor tyvärr slog in.

Den nya trilogin är nämligen inte bra. Den är lite skitdålig rent ut sagt. Det känns inte längre som om man tittar på en film, det känns mer som om man tittar på en effektmakares portfolio. All denna cgi-onani väcker inte mitt intresse, snarare tvärtom. Lägg därtill tafflig dialog, en töntig story och halvtaskiga skådespelarprestationer. Nej, detta är inte roligt att se.

När så Episod III skulle ha premiär talades det så mycket om hur mycket mörkare den skulle vara. Det lät väldigt positivt i mina öron, kanske vi skulle slippa alla dessa ”roliga” gubbar med en slapstickhumor som Stefan och Krister inte skulle ta i med tång ens. Full av förväntan (nåja) satte jag mig i salongen och hoppades på en magisk kväll.

Det blev inte så. Filmen bjöd iofs på två magiska ögonblick, dels fanfaren och rulltexten i början av filmen (texten var på engelska till min förvåning och stora glädje) och dels vid Darth Vaders första djupa andetag. Tyvärr räckte inte dessa två andetag till att fylla upp en film på nästan två och en halv timme så det späddes ut med mer tafflig dialog, en töntig story som gjorde allt för att knyta ihop de alltför många lösa trådarna, och skådespelarprestationer på låg nivå. Just det ja, det fanns en förvuxen gecko som Obi-Wan red på också. Hemskt…

Så vad är mitt slutomdöme om Episod III, den film som diskuteras här? Ni har säkert redan listat ut att jag inte kommer att ge den ett högt betyg och ni har alldeles rätt. Jag satt visserligen och smålog åt alla referenser under filmens gång, jag gladdes av att få återse Millennium Falcon, Tantive IV och inte minst Chewbacca, men jag kan inte för mitt liv påstå att filmen är bra. Det är, trots den påstådda ”mörkheten”, en barnfilm rätt och slätt. Filmen riktar sig mot en målgrupp som jag inte längre tillhör. Men, och det här är viktigt, de gamla filmerna är inte så bra de heller. De lever starkt på nostalgikänslor, det är sant, men de är egentligen inte bättre än de nya. Skillnaden är att när de gamla filmerna kom befann jag mig, liksom de flesta andra som favoriserar de gamla filmerna framför de nya, mitt i den tänkta målgruppen. Då var vi barn som älskade dessa barnfilmer om rymden. /Fredrik Liljegren
Fredriks betyg – en 2:a

Kim Ekberg